Taggar
TEXT |Maïa Reuterswärd
FOTO |Carla Borel

I mitten av januari i år släppte Rebecka Åhlund boken ”Jag som var så rolig att dricka vin med”. Den handlar om Rebeckas alkoholism och om hur hon tar sig ur det. Ämnet signalerar olycka och misär. Boken är likväl lika rolig som underhållande. Och nyttig läsning för alla som har varit i kontakt med den här sjukdomen. Det vill säga de allra flesta av oss. Oavsett om du själv har eller har haft problem, eller någon i din närhet – den här boken angår dig.

Jag ringer upp Rebecka Åhlund i London där hon numera bor. Jag ringer henne från Paris där jag alltid har bott. Jag nämner våra geografiska punkter för att de lite längre fram i texten kommer att ha en viss betydelse, exempelvis då vi avhandlar det svenska Systembolaget. Boken fick ett mycket bra mottagande av såväl publik som kritiker och har till dags datum sålt bra. Rebecka Åhlund har kommit ut på andra sidan och lever nu som nykter alkoholist, förhoppningsvis kan den här boken vara ett stöd för andra i samma situation. Då menar jag alltså förutom att boken är absolut rolig, intressant och en alldeles fantastisk läsning. Rebecka får hjälp via en sammanslutning hon i boken har valt att kalla Fight Club eftersom hon inte vill göra sig till taleskvinna för organisationen som blir hennes fallskärm. Boken är dedikerad ”Till dig som nog inte heller är alkoholist” och har undertiteln ”Rapport från ett år som nykter alkoholist”.

Hur förklarar du att så otroligt många känner igen sig i det du skriver, och att det ändå är så himla svårt att ta sig från skammen kring att dricka till att faktiskt stå för det? Samhället är byggt så att alla går runt och skäms, fast egentligen är ju många i samma situation.
– Det tror jag också. Det tycker jag att jag ser bevis på varenda dag. Och det handlar inte bara om att jag bor i London, utan så är det överallt. Alkoholen är en otroligt stor del av vår kultur. I alla sociala sammanhang förväntas man kunna dricka. Nu finns det i alla fall i Sverige alkoholterapeuter som försöker lära framförallt äldre män vad jag förstår, att motivera sitt drickande, som affärsmän som måste kunna dricka för att det ingår i deras jobb. Alkoholen har en sådan guldkalvsposition i samhället, det är helt sinnessjukt.
– Alltså det är en drog, men det är jätteviktigt att kunna dricka och kunna hantera det. Men man får inte dricka för mycket. Det är en så konstig balans som alla förväntas klara av, annars får man skämmas. Det var delvis för den här skammen som jag ville skriva boken, därför att när jag experimenterade med att släppa den så var det ju inget farligt bakom. Skam är ju en ganska onödig känsla. Den hade ju en funktion förr i tiden, men det har den inte riktigt längre.

Varför ska man kunna hantera den?
Man förväntas bli glad om det bjuds på champagne, men man får inte bli för full.
– För mig gick det aldrig någon tydlig gräns mellan vad som är ett fungerande drickande eller, vad man ska säga, och alkoholism. Därför att alla dricker ju av samma anledning, för att slappna av lite eller släppa tankarna på vardagen eller vad det nu kan vara. Men även folk som inte anses ha några som helst alkoholproblem blir ju för fulla ibland. Och gör eller säger grejer som de inte alls hade tänkt. Det är fascinerande när man tänker på det. Tänk om det hade varit en annan drog, ”Svårt att hantera sitt heroin”. (Skratt) Det blir ju jättekonstigt.
– Med det sagt så är jag ändå glad att det gick så pass långt som det gjorde. Jag blev så pass desperat och det blev så pass allvarligt de sista åren så jag blev tvungen att ta tag i det.
För säg att jag hade haft ett jobb som jag var tvungen att gå till varje morgon i stället för att vara frilans. Då hade jag säkert kunnat gå många, många år till, kanske livet ut, och fortsatt dricka på ett oerhört destruktivt sätt, men bara dom tiderna på dygnet som det är socialt accepterat. För det gör ju folk.

På många tillställningar, evenemang saknas ”alkoholfritt alternativ” har jag konstaterat.
– Det finns inte eller så är det så att… Jag upplever att då är man antingen gravid eller så är man typ sjuk. Även folk som inte tycker att de har alkoholproblem kan bli otroligt obekväma om jag inte dricker. Om jag tackar nej till deras champagne, alltså det här har hänt flera gånger, och jag är bland folk jag inte riktigt känner. Dom vill hälla upp till mig hela, hela tiden. Då säger jag ”jag dricker inte”, ”Nähä, okay, varför då?” du vet. Och till slut säger jag ”Jag är alkoholist, jag kan inte dricka. Jag är nykter alkoholist” (skratt). Och dom bara ”Oh, wow”. Det känns som att jag slänger det i ansiktet på dom, men det är dom som framkallar det för att det är så jävla onormalt att inte dricka så man måste ha en ursäkt eller förklaring.

Rebecka och jag jämför alkoholkultur i Paris och London, som är liknande. I Sverige finns ju Systembolaget, konstaterar vi, och det är nog mer av en tillgång än en nackdel trots allt, enas vi om. Eller? Men i London, där Rebecka bor, finns inte Systemet. Det är systemfritt, och innebär alldeles för mycket frihet och frestelse om man har problem med drickandet.
– Det var nog en del av att det gick så snabbt utför för min del. När vinet är slut en lördagskväll, då är det slut. Men här är det aldrig slut, för det är bara några hundra meter till nästa off-licence. Alltid vin. Alltså det finns överallt hela, hela tiden. Om man pratar om skam, så behöver man ju inte göra det ärendet till Systembolaget. När man går till Systembolaget så vet alla varför man går dit. Jag vet ju folk som skäms för att de går till samma Systembolag och försöker variera. Men om det finns i mataffären eller tobaksaffären, då går det faktiskt att förse sig med alkohol dygnet runt, utan att det känns stigmatiserande. Jag tror att Systembolaget är bra på många sätt. Men om man är alkoholist och vill dricka kan man ju bara se till att köpa en extra bag-in-box gissar jag.

Jag skojar om spritflaskorna som hänger vid kassorna för 20 spänn, som man omärkligt kan roffa åt sig som vore det tuggummipaket, precis innan man ska betala. ”Lika bra, det går åt”, skrattar Rebecka.
– Även folk som inte dricker som alkoholister har nu börjat fundera över den här grejen. Min förläggare sa ”Du har jobbat på det här förlaget i sju år, men det är första gången vi har en releasefrukukost”. Jag hade release-frukost för boken i stället för releaseparty för jag insåg att ingen kan njuta av ett glas vin medan vi pratar om min bok (skratt). Så vi hade frukost i stället. Det var första gången vi firade en bok utan alkohol. Det är ändå ganska anmärkningsvärt. Det är liksom böcker om förintelsen, men det ska ändå vara vin på releasepartyt. Det är en social grej. Eftersom alla dricker, så dricker alla. Och när man tar bort det blir folk helt ”Jaha?! Va? Ska jag bara va mig själv?”. Läskigt (skratt).

Hur landade du i att du faktiskt ville ge ut en bok om din alkoholism, att blotta dig på det sättet?
– Jag förde lite dagboksanteckningar, det gör jag alltid. Sen frågade en förläggare om jag hade nånting på gång helt enkelt, och då sa jag ”ja, det här kanske skulle kunna bli en bok”. Det var lite så här: Jag lever liksom enligt tolvstegsprogrammet. Jag företräder ingen organisation, det är väldigt viktigt. Det är därför jag kallar de möten jag går till för Fight Club. I det tolfte steget jobbar man extremt hårt med sig själv, det handlar om att hjälpa andra alkoholister. Och då tänkte jag att den här boken blir som ett tolfte steg. Och sen hade jag släppt allt det där… Jag hade liksom släppt skammen. Jag var så jävla rädd för vad som skulle hända om jag slutade dricka, jag tyckte det verkade svinläskigt. Och framförallt var jag nog rädd för att få jävligt tråkigt. Det har varit en så stor del av mitt liv så otroligt länge, hela mitt vuxna liv liksom. Så jag ville berätta om vad som hände efteråt. De flesta böcker som handlar om alkoholism handlar liksom om jävligheten medans drickandet pågår, när man är aktiv alkoholist. Men jag ville berätta om vad som hände efteråt för mig, och jag ville ge hopp till andra, för jag började ju må otroligt mycket bättre. Det var inte så läskigt som jag hade trott. Jag ville ge hopp och att det skulle vara en rolig bok om tillfrisknande i stället för en deppig bok om alkoholism, typ. Jag ville dela med mig av det jag var med om helt enkelt, för att kanske kunna hjälpa någon annan. Och det har jag ju uppenbarligen gjort, så den har fyllt sin funktion. Men sen är det också så att nästan allt jag skrivit har handlat om mig, krönikor och sånt, det har jag gjort i tjugo år, och varje gång jag skrivit om vissa grejer som jag känt att jag borde skriva om har jag fått ett sånt enormt gensvar. Och jag skrev ju det där på Facebook: ”Hej jag heter Rebecka och jag är alkoholist”, då fick jag ett så stort gensvar bara genom att säga att jag har slutat dricka. Så otroligt mycket folk som hörde av sig. Nästan alla människor tror jag, är påverkade i nån form av sjukdomen alkoholism. Om man inte har det själv så har man någon nära person, du vet.  Alkoholism påverkar typ hela samhället, alla har någon relation till det. Och genom att jag bad om hjälp i tolvstegsgemenskapen, Fight Club, så var det massor med människor som hjälpte mig, och jag ville ge tillbaka på något sätt. Det kunde jag göra genom den här boken.

Jag är på riktigt medtagen av det Rebecka säger, får knappt ur mig ett ord men säger det enda självklara: Vad bra att du gjorde det. Hon skrattar. Hur har boken förändrat dig, och hur har den påverkat det du vill skriva om nu?
– Jag ser numera livet som någon sorts resa där man lär sig mer och mer. Jag har ju nått nya insikter om nykterhet och hur det är att leva i nykterhet på något sätt. Det som har hänt är väl att, när jag slutade dricka så fick jag en klarhet i tanken. För skrivandet handlar för mig om att tänka. Och jag slutade vara rädd för saker. Så jag tror att mitt skrivande har blivit ärligare och öppnare. Hårdare kanske, på många sätt. Jag har vågat granska mig själv.

Rebecka funderar…
– Hur ska jag förklara det här enklare, det låter ju väldigt abstrakt…

Nej fortsätt!
– Det känns som att… den här boken i jämförelse med vad jag har fått för den gör att jag förstår att jag är på rätt väg när jag skriver ärligt, utan att skämmas för nånting. Så!
– Och det är ju jättestort. Det var viktigt för mig. Det skulle inte vara ett egoprojekt, att jag på något sätt försökte skona mig själv eller framställa mig själv som bättre och smartare än vad jag är. Men jag ville heller inte överdriva. Det var väldigt illa på slutet, jag hade levt ett helt liv med alkoholen som en anförvant, eller vad man ska säga. Det var dom två sista åren som det barkade riktigt åt helvete och jag drack på morgnarna och så. Men innan det så kan ju jag se, nu i efterhand, att jag använde alkohol under hela mitt liv för att trycka tillbaka känslor och hantera att ha lite tråkigt, och hantera mig själv på något sätt. Det är inte så att jag tog mitt första glas vin när jag var sexton och sen barkade det iväg direkt. Jag har ju liksom levt med alkohol som en ”normal” (skratt). Som folk gör, som alla gör. För att det är så socialt accepterat. Alla dricker.

Och din boktitel är så himla klockren!
– Jag är så jävla nöjd med den (skratt).

Jag som var så rolig att dricka vin med – Bokomslag

Till de som inte ser sig själva som alkoholister, men ändå behöver se över sitt drickande, eller känner oro, säger Rebecka: 
– Du kan ju fortsätta så, tills du sitter på en parkbänk och inte har nånting kvar. Jag hade ju den stora jävla förmånen att bli desperat nog att sluta innan det hände.  Man kan inte säga ”jag är inte alkoholist för jag har fortfarande min familj kvar, och jag är fortfarande gift och jag har fortfarande jobb och jag går ut med hunden varje dag”. Alltså det funkar inte så. Det finns personer på väldigt höga positioner i samhället som lever som missbrukare både av alkohol och andra droger. Och det har inte så mycket med saken att göra. Det som har med saken att göra är att det är en tidsfråga. Man kan ju leva sitt liv med den misären inombords, fast ändå behålla sitt hus. Det är därför jag är lite skeptisk till uttrycket ”högfungerande alkoholist”, för det var ju vad jag var, men det fungerade ju inte överhuvudtaget. Jag mådde ju skit större delen av tiden. Men bara för att det ser bra ut utifrån – ska man vara nöjd då, eller? Nej, om jag mår skitdåligt är jag ju inte alls fungerande.
– Det finns alkoholister som verkligen lyckas hålla sig borta från alkoholen i perioder. Jag drack ingenting när jag var gravid, till exempel, och har haft massor av perioder när jag inte har druckit nånting. Men hur ofta man dricker har ingenting att göra med alkoholismen. Alkoholismen är att du har förlorat kontrollen när du väl dricker. Man går på vita knogar, ”White Knuckle Sobriety”, men när man dricker så förlorar man kontrollen. Det är ett tydligt tecken på att man behöver hjälp.

Om minnesluckor:
– De kom väldigt sent, men när de började komma var det otroligt skrämmande. Det var flera timmar som var borta och jag mindes ingenting, inte ens hur jag hade kommit hem. Och min man kunde säga ”du verkade lite tipsy”. Ingen hade märkt att jag var helt borta. Vad som helst kunde ha hänt och jag var liksom inte där. Det var ju superobehagligt.
– Varenda intervju jag har gjort kring den här boken, nästan, har handlat mer om den som intervjuat. En del vill att jag ska säga att de inte har några problem, men de flesta känner sig obekväma av boken, att den touchar nånting som är lite jobbigt att prata om. Jag har haft många terapi-intervjuer (skratt).
– Min resa blev som den blev, och jag hann skrämma mina barn och förstöra för dom. Eftersom jag slutade dricka två veckor efter att jag fyllt fyrtio, och jag började när jag var sexton, sjutton, så hade jag över tjugo år på mig att förstöra för folk runtomkring mig, och mig själv. Mellan trettio och fyrtio var jag helt borta och rädd och visste inte vad jag skulle göra av mig. Jag känner flera personer som har slutat dricka utan hjälp av tolvstegsprogrammet, men det vet jag att jag inte hade klarat. För jag var tvungen att fylla på med nånting annat.
– Jag var ofta den som sa ”Vi tar det lugnt ikväll”, men sen sitter man där elva glas senare (skratt). Men då skojar man bort det. Humor var min bästa vän. Skojar man bort allting, då blir det inte misär. Man kan ju inte vara alkoholist om man postar ett skämt på Instagram. Nej, så jag skulle inte ha klarat att sluta utan att ersätta det med nånting, som att gå på möten, ha en högre makt, och meditera.

Jag frågar hur hon fyller tiden. All den där tiden som plötsligt blir över som tidigare bara försvann i och med ruset.
– Fylla tiden har jag inga som helst problem med. Men det känns ju som att jag har fått dubbelt så mycket liv. Eller ännu mer. För att jag är vaken. Jag är här. Jag är inte halvborta i hjärnan. Sen har jag två barn och två hundar, herregud. Det går att fylla tiden med att plocka upp deras strumpor (skratt). Jag tror i alla fall att de flesta människor som jag träffat hittills som verkar må bra i sin nykterhet, har bett om hjälp. Man kan kanske klara det själv, men man behöver inte det. Det finns enorma resurser för att hjälpa en. Jag rekommenderar verkligen tolvstegsprogrammet. Att gå på möten helt enkelt, med andra som är som en själv. Och sen rekommenderar jag att försöka vara ärlig med sig själv och sluta hitta på alla de där ursäkterna. Meditation har hjälpt mig jättemycket, och allting som kan fungera som meditation. Det har varit väldigt bra för mig att ha hundar. Långa promenader med dom, men också att bara sitta med dom. Katter funkar på samma sätt. Att vara nära djur. Sedan, att vara snäll mot sig själv och inte döma sig själv och skämmas. Det är ganska bra råd, tycker jag.
– Alkoholism är en ganska stark, envis sjukdom som sitter i hjärnan. Jag tror att de flesta alkoholister egentligen inte är fysiskt beroende. Det finns ju fall som supit sig till att de inte fungerar, så att till och med läkare säger ”Du kan inte sluta tvärt nu för din kropp är så van vid alkohol”. Man kan ju dö av det. Men dom flesta har ett psykiskt beroende, och jag tror inte att man behöver klara sig själv igenom det.
Jag tyckte att det var ganska fascinerande att inse, att det finns andra människor som är precis som jag, som tänker lika knasigt som jag. Det är en bra grej.

Vilka låtar har räddat dig? 
– Det finns en låt som heter Blinded by Your Grace med Stormzy. När jag hade fått en tro på en högre makt, och han sjunger om Gud där. Jag vet inte om min Gud är samma som hans. Min Gud är typ universum, ungefär. Och kärlek. Det är väldigt flummigt, men jag har accepterat att det finns nånting som är större än mig. Allt handlar inte om ego. Han är en grime-artist, men den låten är som en gospelballad. Den har fan räddat livet på mig. Men sen är jag rätt extrem, jag lyssnar på väldigt hård musik, nästan bara väldigt hård rap eller dödsmetall typ (skratt). Grime och drill och sånt. Det är väldigt kul att bo här när man gillar sån musik. Jag bor i östra London. Fortfarande lyssnar jag också väldigt mycket pâ amerikansk hardcore-rap. Det är väldigt aggressiv musik men det ger mig energi. Allt som funkar. Så är det.

Är det inte lätt att typ ”glömma bort” hur det är ställt med drickandet?
– Alkoholism är glömskan och förträngningens sjukdom. Så om inte jag håller på med det här hela tiden, går på mina möten, håller mig nära själslivet och kommer ihåg varje dag vad jag är, att jag är en alkoholist – jag är massa andra grejer också, men jag är alkoholist. Och om jag inte tar hand om den kan jag inte vara det andra jag är. Jag är författare, fru, mamma, vän, syster, gudmor, hundägare och allt det där. Om jag inte tar hand om min alkoholism först, så kan jag inte vara nånting av allt det andra jag kan vara. Det är inte allt jag är, men det är en viktig del av den jag är. Och jag måste komma ihåg det varje dag.

Till den som vill bli nykter:
– Var inte rädd för att sluta dricka, för det är inte tråkigt. Det kommer kännas som att du får ditt liv tillbaka. Jag är glad över att jag har lyckats vara så pass öppen i min bok att människor vågar öppna sig för mig tillbaka. För jag tror att det är det som krävs.

Dåligt råd man får från somliga människor:
– ”Sluta dricka så mycket” (skratt). Alkoholism är en ganska radikal sjukdom och det behövs ganska radikala vapen mot den. Som jag skriver i boken: ”Att sluta dricka är nog det mest radikala jag gjort”. Det hotar andra människors bild av sig själva. Så slutar man blir det obekvämt. Men det är inte ens business vad andra gör, för det hände mycket i början att folk sa ”Kolla Rebecka, nu är hon tydligen alkoholist”. Folk blir rädda: ”Måste jag också sluta dricka?”, men det kan inte jag säga till dom, att de måste. För det är inte min business. Och det är inte deras business vad jag gör med mitt liv heller. Om jag inser att jag har ett problem. Jag har varit förvånad över att de flesta har varit extremt stöttande, men jag har ju varit på omvägar. Jag tolkar det som att folk är rädda. Man skakar nånting i samhällsbygget där alkohol har en otroligt viktig och uppburen del.

Shoreditch, London

Resemagasinet Buss publicerar i samarbete med bokförlaget Natur & Kultur ett utdrag ur Rebecka Åhlunds ”Jag som var så rolig att dricka vin med”.

 

Jag som var så rolig att dricka vin med

 

Dagen innan jag fyller 40 har mina vänner planerat att vi ska äta middag tillsammans på Shoreditch House. I WhatsApp-konversationen under veckan har någon bestämt att temat är ”paljettkärringar”. Jag har på mig min höga hatt, paljettkjol och två tjocka strasshalsband som egentligen är barnens. Vi får manikyr i Spitalfields och låter oss sminkas på Bobbi Brown. Före Shoreditch House går vi av någon anledning till en ful bar i Hoxton där jag aldrig varit förut. Jag tänker att vi kan dela två flaskor eller så, men alla beställer varsitt glas. Det gör mig irriterad. Nu måste jag dricka lika långsamt som de. Jag har tråkigt. Jag stjäl en skylt med texten ”reserved” från bordet bredvid. Jane sitter och plipprar oavbrutet på sin telefon och hon är också tråkig.
När vi kommer ut från baren har det börjat mörkna. De säger att vi ska ta bussen till Shoreditch House, jag säger att vi ska gå. Det är bara några hundra meter. På andra sidan gatan står en dubbeldäckare. Där det brukar stå vart bussen är på väg står det i stället ”happy birthday”.
Jag trasslar fram min telefon och ber Orla ta en bild av mig framför bussen. ”Jag fyller ju år i morgon!” Plötsligt ser jag min svåger Klas där, och min vän Nicke, och min extralillasyster Angella. Där är barnen. Och Johannes! Min första tanke är: ”Helvete. Det här är en intervention.”
För att vara jag är jag nykter. Jag har ansträngt mig för att ta det lugnt under dagen eftersom jag visste att vi skulle ut på kvällen. Däremot har jag varit full nästan varenda dag i flera år. Under några sekunder tror jag att det är därför. Att Johannes samlat ihop familjen och mina närmaste vänner för att berätta hur jag förstör allt genom att dricka vin jämt. Att det är dags för mig att åka in på rehab nu. Men det är ingen intervention. Jag upptäcker er och er välbekanta ansikten vid den där bussen, och när jag kollar närmare på ”happy birthday”-skylten ser jag mitt eget namn på den. Det är en överraskningsfest.
Vi åker genom ett kvällsvackert London. De finaste broarna över Themsen, alla skrythöga hus, ljusen. Jag hittar nya älskade personer på varje säte. Vi kramas och dricker champagne i plastglas med avtagbar fot. Johannes har lurat mig att vi ska åka och campa dagen efter, på min riktiga födelsedag, och jag är lite stressad över att jag inte packat ännu. Tanken på att bo i tält och inte kunna smuggla med mig extra vin har också varit lite oroande, men nu kan jag slappna av. Efter en timme stiger vi av i Haggerston, vid en lokal i valven under overgroundspåren. Där inne finns en blandning av allt jag tycker är fint: tikibar, uppstoppade grävlingar och rävar, sammetsdraperier, låga soffor, tjocka mattor och en gammal predikstol som tjänar som DJ-bås. Några stiliga ungdomar i vita skjortor dukar fram mat och vin. Sara väser: ”Se för fan till att äta ordentligt nu.” Men en av de snygga ungdomarna frågar vilket vin jag gillar bäst. Jag säger Sancerre. Hon säger att hon tänker följa efter mig hela kvällen och se till att mitt glas aldrig är tomt.
Vi dansar och äter, Sara håller ett tal till mig om att jag funnit mitt riktiga jag i London. Frans har gjort en spellista med enbart gamla låtar jag tycker om. Då och då klättrar jag upp i predikstolen och byter låt. Det är en underbar kväll. Någon har tagit med alla barn hem till oss. Man kan gå upp på taket via en stege och röka gräs. Någon har mdma. Alla blir fulla, raggar snett, dansar tills de ramlar omkull. Jag står ute i natten med mitt aldrig tomma glas och röker cigarett efter cigarett. Min 40-årspresent till mig själv är att jag äntligen ska sluta röka.
Det gör jag inte.
Men två veckor senare, fortfarande med sårskorpor på knäna efter senaste gången jag snubblade på en trottoarkant på fyllan, slutar jag dricka. Jag sitter i en krypta under en kyrka i Islington och säger, för första gången någonsin: ”Jag heter Rebecka och jag är alkoholist.”
*

Shoreditch, London

Det började när vi flyttade till London. Vi kom till ett nyrenoverat radhus i Shoreditch som Johannes och jag valt ut några månader tidigare, innan det ens var färdigt. Under hösten hade vi sålt vår lägenhet på Åsögatan i Stockholm. Alla våra möbler och saker var på väg till England i en lastbil, och första kvällen hade vi bara det vi lyckats packa med oss i två resväskor, samt en gitarr Betty fått i födelsedagspresent av sin farbror Klas.
Barnen var missnöjda med att vi skulle flytta. Vi köpte varsin Ipad till dem som muta, och för att de skulle kunna öva på engelska. De kunde säga hej och tack och hejdå, och ”pancake” och ”ice cream”. Sista veckan i Stockholm, medan vi packade ihop lägenheten, flyttade Betty på eget bevåg hem till sina farföräldrar i Bagarmossen. ”Jag måste följa med eftersom jag bara är sju år och inte får bestämma. Men jag tänker inte vara glad medan jag gör det.”
Den där första kvällen spelade vi Den försvunna diamanten. Vi åt chips och bäddade med madrasser på golvet. När alla hunnit bli lite för hungriga gick vi till kvarterskrogen runt hörnet. Jag åt ankhjärtan, vi skålade i champagne. Barnen petade i sina finhamburgare, åt sig mätta på pommes frites och tyckte att alla var obehagliga. Morgonen efter vaknade vi av att det var tjugoåtta grader varmt i huset; Bodil hade råkat pilla lite på termostaten. På radion debatterade de huruvida det borde bli förbjudet att slå sina barn.
De första veckorna levde vi som i en bubbla. Våra sextioåtta flyttlådor och alla möbler skulle packas upp och placeras ut i engelskt prångiga rum. Vi mutade barnen med en strid ström av små presenter och fudge kokad i Cornwall. Alla firade julafton på fel dag. På söndagarna vaknade vi av att blomsterförsäljarna på Columbia Road hojtade om orkidéer och eukalyptusknippen, tio röda rosor för fem pund. Det var en varm vinter, mycket ljusare än i Stockholm. Barnen började skolan och det tycktes gå oväntat smidigt. Kranvattnet smakade klor. Osthyvlarna vi haft med från Sverige låg oanvända i kökslådan. All ost var färdigskivad. Jag hade börjat smygröka igen under lägenhetsförsäljningen i Stockholm, men nu var det på allvar. Det är inte farligt att röka när man är på semester utomlands och det var så den första tiden i London kändes: som semester utomlands.
Den där bubblan var en alldeles ny erfarenhet för mig. Jag kände tre personer i hela London. Vi träffades på pubar, spelningar och hemliga cocktailbarer. När vi sågs för att äta lunch tillsammans ingick det ofta ett glas vin. Mat och vin för tio pund; som hittat. Det hände att jag gick hem och tog en tupplur innan det var dags att hämta i skolan. Jag kunde aldrig skriva efter en vinlunch. Det kändes exotiskt och lite spännande att i princip vara bakis när jag klev in genom skolgrindarna.
På dagarna promenerade jag runt i Shoreditch och stirrade på allt. Försökte hitta en vardagslunk. Jag hade datorn i väskan och letade upp ett nytt kafé varje dag, satt och skrev ett par timmar, gick hem. Allt jag såg var fint, annorlunda, nytt. Alla kallade mig darling. Vi levde i ett mellanrum, i en parallell värld som inte var på riktigt. Jag slutade läsa svenska nyheter. Jag kände inte igen en enda kändis på de brittiska löpsedlarna. Jag märkte att jag saknade referensramar. Betty och Bodil lärde sig sånger och ramsor i skolan som jag aldrig hört förut. Jag tyckte att jag kunde engelska när vi bestämde oss för att flytta, men insåg snabbt att engelskan är ett oerhört mycket rikare språk än jag kände till. Jag lärde mig nya ord varje dag. Förstod inte cockney eller St Lucia-brytning. Missade alla de där extra orden, där man som svensk säger: ”I’ll take the fish, please” medan en britt säger: ”Hi, how are you today, yeah I’m not too bad thanks, it’s getting warmer innit, this is lovely, I think I’ll try the fish, please? Thank you. Thank you. Brilliant.”
Johannes och jag började dricka vin till middagen varje dag. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att det fanns där. Det kändes trevligt att köpa en flaska vin i mataffären när vi handlade. Sedan började vi beställa lådor för hemleverans, det var billigt och enkelt. Östra London kryllar av mysiga vinbutiker. Naturvin med rävar på etiketten, något extra gott som butiksägaren själv hittat under sin semester i Sydfrankrike. Ibland fick man provsmaka i små glas vid disken innan man köpte. Men jag behövde egentligen inte gå så långt som till en vinbutik för att få i mig alkohol. Jag erbjöds vin på nagelsalongen, på barnkalas, på marknader, hos frisören. Förutom att gå till tandläkaren verkade det inte finnas något jag behövde göra eller uppleva utan ett glas prosecco i handen. Så jag drack.
Eftersom vi inte hade någon barnvakt, och eftersom jag kände mig som en härligt frisinnad kvinna, började jag gå ut ensam. Som en människa som njuter av allt livet har att erbjuda. Jag blev snabbt bekant med de gamla East End-gubbarna och -tanterna på den lokala puben. Dörrvakten och jag blev kompisar och bytte spellistor på Spotify. Det var en skruttig pub, en sådan där som luktar rök fast det varit förbjudet att röka inne i femton år. Vinet smakar piss, men det gör inget. I stället för att välja druva väljer man mellan stort och litet glas. Jag valde alltid stort. Mina nya bekantskaper berättade om det gamla Shoreditch. En liten dam hade en hund med diabetes. De unga, krigsmålade tjejerna i tracksuits bråkade med sina pojkvänner som kom till puben direkt från sina byggjobb i neongula västar och dammiga kängor. Varje kväll var det någon som stormade iväg med tårar i lösögonfransarna. Dean såg ut att vara tjugo år äldre än han i själva verket var, och doktorn hade sagt att om Dean inte slutade dricka skulle han bli blind. Han slutade inte dricka. Ibland på dagarna körde han förbi mig i sin pickup och ropade: ”Rebecka! You ok, darling?” och det skänkte mig en känsla av att höra till.
Första gången jag träffade Stephanie hade hon en stor volangklänning på sig och skakade ihop drinkar i en rostig termos, i samma takt som hon skakade rumpan. ”Som Beyöncé”, sa hon med sin bedårande franska brytning. Stephanie och hennes man Pablo hade en liten vinbar som snabbt blev mitt andra vardagsrum, efter puben. Det var deras vardagsrum också; de bodde ovanpå baren med sina tre barn och två ständigt dräktiga katter. Om barnen inte kunde somna kom de ner i sina pyjamasar, ofta med något gosedjur i handen. Stephanie och jag pratade om politik och häxkonster. Jag lärde känna alla andra stammisar, en salig röra av människor med alla möjliga bakgrunder. Ett allvarsamt par som alltid hade på sig varsin hatt. En brasiliansk modebög som började prata sentimentalt om sin mormor så fort han drack. En gammal man med långt skägg och fyra chihuahuas som sprang runt våra fötter. Ett lesbiskt par med en handikappad hund som hette Alfonso. Alfonso högg efter en om man försökte klappa honom och han hade över 300 000 följare på Instagram. En långsmal rastaman som alltid ville lyssna på Bob Marley och rökte sitt gräs ur en liten hemmabyggd apparat. Två frisörer, den äldre med flådiga sidenscarves runt halsen och den yngre som vid ett tillfälle räddade prinsessan Madeleines hår från ”that blonde disaster”. En ung, djupt sarkastisk journalisttjej som bodde i Bethnal Green med sin katt och just bestämt sig för att hon vill ha en kille. Eller en tjej, hon var öppen för alla möjligheter, sa hon. Där fanns också en annan mamma, jag kände igen henne från skolgården, och hur mycket jag än drack en tisdag kände jag mig ändå sund och präktig eftersom hon alltid var koksad. Det tog inte särskilt lång tid förrän jag började betala för en flaska vin direkt när jag kom till baren, i stället för att ta ett glas i taget.

Shoreditch, London


Taggar:
TEXT |Maïa Reuterswärd
FOTO |Carla Borel