Taggar
TEXT |Richard Flinck
BILD |May B. Langhelle

”Utan nåd – en rannsakning”, så heter den bok Fredrik Virtanen har skrivit om det som drabbade honom i samband med att Metoo nådde Sverige. En annan lämplig titel, om den inte redan vore upptagen, hade kunnat vara En tid i helvetet. För det är så jag som läsare upplever dagarna som beskrivs i boken. Ett helvete orkestrerat av människor med grumliga motiv och metoder som för tankarna till 1500-talets häxprocesser.

Å andra sidan, dristade sig någon kvinna till att inte falla in i ledet och i hetsen mot ett noga utvalt antal män, ja, då fick även de sig en släng av sleven. Drivande i detta var bland andra Lulu Carter och Cissi Wallin, två mediakändisar i utförsbacken. I och med Metoo lyckades de med konststycket att få ännu några minuter, utöver sina beskärda 15, i rampljuset. Att de för att lyckas med detta var tvungna att gå över lik var ingenting som stoppade dem. Cissi Wallin använde sig av ett gammalt brottsmål i vilket hon anklagat journalisten Fredrik Virtanen för att ha våldtagit henne. Att Fredrik Virtanen, efter att själv ha uppmanat Wallin att anmäla honom, blev friad på samtliga punkter bekymrade inte Wallin. Att det svenska rättssystemet tydligt slagit fast att inget brott begåtts vägde lätt mot hennes eget påstående. Hon gick helt enkelt ut i sociala media och berättade som det inte var – att Fredrik Virtanen hade våldtagit henne. Det är naturligtvis svårt att försvara sig mot en ickehändelse, mot ett påhitt och ett hjärnspöke. Svårt i vanliga fall. Under den masspsykos och under den hysteri som var allenarådande under de här dagarna – omöjligt.

Metoo, en rörelse som föddes nästan som i en krubba och som lovade så mycket, en rörelse som togs över och användes av media och feminismens jihadister. De som kastade de första stenarna här i Sverige, de var naturligtvis lika lite feminister som jihadister är muslimer; de var ute efter bara en sak; egen vinning. Femton extra minuter i rampljuset.

Seriemördare, nekrofil och kannibal

De här dagarna hade sin egen logik, eller kanske snarare brist på logik. På den anklagande sidan gjorde man klart att man helt enkelt inte skulle ifrågasätta anklagelser om våldtäkt. Eftersom dessa per definition alltid är sanna. Man kunde, teoretiskt, gå med på att det är, fortfarande teoretiskt, möjligt att en anklagelse kan vara falsk. Men då, gjorde man klart, då är den anklagade förmodligen skyldig ändå eftersom ”oddsen talar för det”. Mer än så tyckte man sig inte behöva förklara. En annan av förgrundsfigurerna i den här rörelsen kallar sig ”Lady Dahmer”. Namnet hade hon lånat av Jeffrey Dahmer, en dömd amerikansk seriemördare, nekrofil och kannibal. Kanske var detta namnlån ett utslag av humor, även om komiken kan vara svår att förstå.

I en ”debattartikel” på Nyheter24, september 2017, slår den skojfriske Lady Dahmer, apropå att misstro någon som säger sig ha blivit utsatt för sexuellt våld, fast att: ”…här får ni ett tips på hur ni kan motverka detta: Tro alltid på en kvinna som berättar. Alltid”.

Skyldig eller oskyldig?

Att vid den här tiden hävda att man faktiskt var oskyldig innebar, för att uttrycka sig försiktigt, att man kämpade i motvind. Detta alltså även om svenskt domstolsväsende slagit fast ens oskuld. Och media? Vad gjorde media? De köpte den anklagande sidans falsarium och dåligt underbyggda påståenden rakt av. Människor (läs: män) blev av med sina jobb, stigmatiserades socialt och hängdes ut till vänster och till höger. Skyldig eller oskyldig? Ingen brydde sig. Fredrik Virtanen drabbades de här dagarna hårdare än de flesta. Nu kommer han ut med sin version av sanningen. Det är berättelsen om en process få av oss hade klarat sig levande igenom.

Lynchmobb

Här kan tilläggas: inför den intervju som följer här nedan har vi mottagit hot samt blivit uthängda i sociala media. Vårt brott är såvitt vi har förstått att vi har understått oss att tycka att det kan vara intressant att höra även den anklagades version av sanningen. För så är det: att säga emot den här lynchmobben är att begå majestätsbrott, de tillåter det helt enkelt inte. Det är just det som kännetecknar en lynchmobb; andra röster än mobbens egen skall tystas och tryckas ned. Du ska inga andra åsikter hava jämte deras. Tittar man exempelvis i deras kommentarsfält så finns där inga inlägg som motsäger deras egna. Om det sedan beror på att endast åsiktsfränder tillåts kommentera eller på att faktiskt hela mänskligheten håller med dem, ja, det är upp till var och en att avgöra.

Nåväl, här kommer den ändå. Den andra versionen. I ett samtal med journalisten och författaren Fredrik Virtanen.

I åtalet mot Instagramkändisen, Cissi Wallin, kommer åklagaren att luta sig mot ca 70 inlägg på Instagram som klassas som grovt förtal.

Hur skulle du vilja att vi läser din bok, ser du den som en vitbok över vad som drabbade dig under Metoo-rabaldret?
– Ja utan tvekan. Men jag försöker lyfta skildringen till något mycket större än lilla mig. Utan nåd är menad som en historia om samtiden.

Har du någon uppfattning om hur din bok kommer att tas emot, har du redan nu, så här en vecka innan boken släpps, fått några indikationer?
– Jag misstänker att media kommer ägna betydligt mer kraft åt mina tillkortakommanden än åt deras haverier. Så brukar det vara.

Cissi Wallin heter den person som drog igång drevet mot dig, i boken nämns hon inte en enda gång vid namn, hon tituleras istället ”Instagramkändisen”, varför valde du det greppet?
– Av hänsyn. Just nu kanske några vet att Instagramkändisen har en verklig förlaga, men vilka visste ens 20 år efter Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” vilka karaktärerna byggde på? Dessutom anser åtminstone jag att det är ett väldigt tidstypiskt ”yrke” att vara så kallad influencer och kändis på Instagram. Förr kallades den minglande klassen ”medieprofil”, nu är de instagramkändisar. Och de trycker riktiga medier framför sig.

På fullt allvar, av hänsyn till Cissi Wallin
– Ja.

När Instagramkändisen uttalar sig i media titulerar hon sig ”brottsoffer”, alltså trots att det svenska domstolsväsendet har kommit fram till att det är det hon inte är, hur ser du på det?
– Jag är ett brottsoffer och min familj är brottsoffer. Det rör sig numera om över 70 inlägg med näthat och förtal sedan oktober 2017 som åklagare kommer att åtala henne för.

Om jag skulle påstå att den skärseld du tvingats genomleva kan ha gjort dig till en bättre människa, slänger du under eder och förbannelser på luren då, eller har det någon relevans?
– Jag har blivit en betydligt mer klartänkt och orädd människa. Bättre vetefan. Bättre anser jag att jag blev 2007.

Det måste nämnas, att din fru har varit med dig hela vägen genom detta – och står kvar, vad har det betytt för dig?
– Karolina har betytt enormt mycket men jag hade å andra sidan blivit chockerad och förkrossad om hon inte gått bredvid mig.

I din bok beskriver du hur vänner viker från din sida, sviker dig när du behövde dem som mest, hur har det förändrat din syn på vänskap?
– Det visade väldigt tydligt vilka som var vänner och vilka som låtsats. Jag skriver någonstans i boken ungefär att ”nu finns det bara kärlek och hat och möjligen några få i mitten”. Så är det än. Samtidigt är jag på djupet förstående till människors rädslor och tillkortakommanden. Det var en masspsykos som var väldigt svår att hantera för mänskliga psyken.

Känner du någon slags samhörighet med övriga offer för Metoo, eller är det en individuell resa på alla plan?
– Nej, men visst, jag kan lida med alla som hamnade på löpsedlarna, många råkade ännu mer illa ut än jag. Samtidigt rensades många ut i tysthet, blev av med jobben och så vidare, det handlade inte bara om media- och tv-kändisar. Det var många fler som drabbades. Det var väldigt mycket som gick fel och för det kommer den feministiska kampen att få lida länge framöver. I Sverige blev det fel, i exempelvis Norge var det en annan sak, media agerade helt annorlunda. VG (Verdens Gang, norsk dagstidning) begick, för att nämna ett fall, ett misstag. Då kallade man till presskonferens, bad om ursäkt och framförallt erkände man att man begått ett fel. Här i Sverige gjorde media absolut ingenting, man förteg sina misstag, ett beteende som, tror jag, är ett av flera skäl till att förtroendet för media är mycket mindre än det borde vara.

Just nu verkar Instagramkändisen göra allt för att förhala den rättsliga processen kring det åtal hon har att vänta för grovt förtal, vad tror du att det handlar om, försöker hon dra ut på det så att det eventuella brottet ska preskriberas?
– Nej, det tror jag inte, det handlar ju om grovt förtal, och där är preskriptionstiden fem år. Däremot tror jag att hon gärna ser att det drar ut på tiden för att kunna fortsätta förtala mig, något hon inte alls har slutat med. För blir hon dömd för grovt förtal så ingår villkorligt fängelse i straffsatsen och fortsätter hon då att bryta mot lagen så får hon krypa in i fängelse.

Förutom från familjen, vad har du fått för stöd i övrigt, och hur ser i så fall det stödet ut?
– Jag gick till en krispsykolog och jag åt Sobril (ångestdämpande, lugnande medel) vid behov – och behovet fanns väldigt ofta särskilt under slutet av 2017. Sedan fanns de som själva varit med om drev, som Leif GW Persson som jag skriver om i boken, som var en stor del av min överlevnad. Helt ensam var jag aldrig även om det kändes så.

Vad säger du om tidningen du tidigare arbetade på, Aftonbladets roll i detta, om du KAN säga något?
– De svek en lojal medarbetare sedan nästan 25 år. Jag kan tyvärr inte smälta det. De skyddade mig inte mot Expressen.

Har någon som tog ut saker och ting i förskott ifråga om skuld och oskuld i efterhand framfört sina ursäkter till dig?
– Nej, inte egentligen. Jag skriver mycket om prestige och social press i ”Utan nåd”.

Hur många gånger har du funderat på att lämna landet, och hur kommer det sig att du inte har gjort det?
– Vi diskuterade att lämna landet i början. Om jag varit skyldig hade vi antagligen gjort det. Nu föll valet på att stanna och slåss för min heder. Låt inte dom jävlarna ta dig, liksom.

Om du försöker anlägga något slags objektivt perspektiv på Metoo-rörelsen och du får tio meningar på dig, hur skulle du beskriva den då?
– Metoo var en suverän rättviserörelse som kidnappades och på många vis förstördes av att näthatare med egennyttiga motiv gavs svängdörrar in i riktiga medier som ville tjäna pengar på den goda saken. Medias skuld för att könsförtryck, sexuellt våld och rent av feminism nu hamnat i bakvattnet är blytungt. För att inte tala om alla privata tragedier, däribland självmord som kunde varit minst ett till.

Hur du kommer att tillbringa din närmaste tid har jag någon idé om, du kommer att arbeta med boksläppet, men sedan, hur ser du på framtiden efter det, kommer du, tror du, att kunna bedriva och försörja dig inom ditt yrke?
– Jag mår bra nu, det finns en klarhet i förnedring, men jag är förstås orolig för familjens försörjning. Lynchmobben på nätet slår ner stenhårt på den redaktör som publicerar en text av mig. Det krävs publicister med integritet för att inte välja någon som inte skandaliserats. Så till att börja med ska jag skriva en thriller men det är hemligt! Det man läser på en buss stannar på en buss, hoppas jag.

Om vad Fredrik ska göra nu: ”…till att börja med ska jag skriva en thriller men det är hemligt! Det man läser på en buss stannar på en buss, hoppas jag”.

Till sist, en vanlig reaktion från Instagramkändisen och hennes tillskyndare är att deras meningsmotståndare är i maskopi, de är alla medlemmar i ett kamaraderi, en klubb som alltid försvarar varandra och alltid går emot ”sanningssägare” som Instagramkändisen, Lady Dahmer et consortes. Jag vill därför stryka under att jag inte känner Fredrik Virtanen, att jag aldrig har träffat Fredrik Virtanen. Inte ens för den här intervjun har vi träffats, den genomfördes på telefon och via e-post. Jag har inte heller i övrigt några kopplingar till författaren bakom ”Utan nåd”, för övrigt en bok jag verkligen rekommenderar dig att läsa.


Taggar:
TEXT |Richard Flinck
BILD |May B. Langhelle