skip to Main Content
Here Comes Tommy

Here comes Tommy

I KNOW HIM A BIT. And I know of course that he’s a wicked storyteller. But now he’s talking about his own life. You know he’s done some really sick things. It’s exhausting just to read about it. To begin with, the guy is just nuts. He has like, no limits. So there are some pretty, how shall I say this, dramatic situations.”

This introduction is taken from writer Stig Larsson’s review of Tommy (no ’H’) in Expressen from May 22 of this year. He quotes himself, standing at the bar in the same local pub I used to frequent almost every day once upon a time (hello, Lilla Essingen). A dive. A dump. I love dives and dumps. Stig mentions in this dialog (with the bartender) that he’s going to write a review of Tommy. He warns the staff that sudden fits of laughter may occur, but also tears. Terttu and Bilan, the guys on the other side of the bar, seem moderately impressed.

Terttu: “What book is that? It’s so thick.”

Stig: ”That’s him, Tommy Berggren. It’s his autobiography.”

Terttu: ”The actor?”

Thomas (customer): “That sounds interesting.”

Something only they know

What happened next is of course something only Stig and the guys at the bar know. We can only guess. Does Stig wipe away a tear? Does Bilan serve some pints? Does Thomas go back to what he’s drinking? We can only guess. All we know is that an idol of the undersigned (hello Stig) is reading a book that by all measures should be placed in a suitable canon: we can call it the “Too bad for you if you didn’t read this” list.

He went up the stairs

”Jimmy abused alcohol and drugs up until that night when he, in the middle of his own party, went up the stairs. He went up the stairs, just as he had so many times in his childhood home when he was beaten by his father. He went up the stairs and this time, he took his life.”

Jimmy was Tommy’s cousin. At Jimmy’s funeral, his sister gave a speech directed at their father: ”How does it feel to be at your son’s funeral? Knowing what you did to him, my brother, when he was a child. How does it feel? Funerals, Pappa, are as we all know not cheerful occasions, are they? And in a month, you’ll be going to one more.”

Tommy: ”Exactly a month to the day after Jimmy’s funeral I got a telegram saying that Marianne had killed herself too. Two young, intelligent people, my cousins whom I loved, they disappeared out of my life. I still love them, Jimmy and Marianne.”

It continues on like this. Back to Stig: ”The rhythm of this paragraph. The seriousness. This is true literature. But it seldom happens. Or I should say sparingly. That the text becomes literature. In the true sense of the word. (That sounds weird but you know what I mean). Because it would have messed with the everyday tone of the story.

I will ask Tommy a few more questions, with which I’ll finish up this article. But first, I’m going to commit a cardinal sin. I’m going to quote a critic, Mauritz Edström, who used to be a critic at Dagens Nyheter. He reviewed the film A Clockwork Orange (by the way, a very good and unsettling film and a strange book by Burgess, but good) with the following summation, as brilliant as it is correct: “If you only see one film in the 1970’s it must be this one.”

I: rather less renowned, rather less celebrated, but absolutely in full possession of my faculties: If you are only going to read one book this year, read this one. Laugh and cry. When you are finished, if you still don’t like it – send me the bill. And – here comes Tommy.

After reading the book, I noticed that you have regularly turned down offers of fat wads of cash and a spot on the parnassus. Is this strictly a question of artistic judgement or are there other reasons for why you’ve so consistently done this?

Tommy and Bo Widerberg taking a walk. The two of them significantly raised the heat in Swedish film.

-That’s not really true, since the films of Widerberg that went international and were shown in Cannes and so on had me dancing around on the parnassus. So in that way, I got a taste of what you could call the international film world. But there are probably a number of instances where I turned down certain scripts that would have had a negative effect on my career, particularly abroad. What I also mention in the book is what my father said when I was choosing to become an actor, which is “You are never going to be able to accomplish anything important in the theater.” That could also have made me be maybe a little more critical when reading scripts than if I hadn’t had what my father said in my mind.  But at the same time there is an element of self-preservation, in that I thought I had real talent that should be better used.

Your relationship with Ingmar Bergman, can you describe it? Was it complicated?

There’s a lot to say about that, but Ingmar and I were very close, and he did approach me about several roles in both movies and theater. But I didn’t see our relationship as complicated. Maybe in that he wanted to work with me more than I did with him, which was the result of one thing, namely Bo Widerberg, whom I preferred to work with. If he hadn’t been there, Ingmar and I would have worked together more. What perhaps made it, in the end, an interesting friendship is that I wasn’t at all afraid of him, which I think a lot of people were. He said once, “You’re the only one who’s not scared of me, even Erland is scared.” (Josephson, who was his best friend). That made our association interesting since we could be honest with each other. Even if I didn’t work with him all the time, our relationship was rewarding in regard to life and art.

Richard breaks in with something you readers need to know. The degree to which Swedish actors feared Ingmar Bergman can hardly be measured. I’ve been with “household names” and seen them shake like leaves when Ingmar comes up in conversation. Ingmar was not a particularly nice or kind person. So there was a reason. A genius he may have been, but not very thoughtful. But our hero, Tommy without an H, he was not afraid. So there you have it.

When you were writing, were you aware that you’d be challenging the ”Who-do-you-think-you-are” law, possibly and most likely looking like a braggard in many people’s eyes?

-I have on several occasions in my life wondered if there was something wrong with me. For me it feels natural to like myself, to believe in myself, to be proud of what I’ve done and dare to say, “I’m good!” Why shouldn’t we do that? That’s a refrain that’s followed me since I was in acting school, which I covered in the chapter “The ambitious Mr. Berg” in the book. Both as an artist and as a private person, throughout my life I’ve wanted to convey a kind of energy to other people, based on going out and taking what you want in life. So in answer to your question: Yes.

You write about your cousin Jimmy and his sister Marianne, who seem to have grown up in a veritable inferno, so why do you think it ended up so badly for them and went so well for you, since you were from the same tough environment?

I think it’s a result of love from my parents.

So when can we look forward to reading Tommy II, the sequel, since something tells me there are more stories that didn’t make it in this time?

-Funny you should ask, since I’m working hard on number two, three, four and five… good things come to those who wait!

Fade out in black

I’m going to nag here.  Read this book. Do yourself that favor. This book is a journey, this book must be read. Promise me. That you’ll do it. The pages that follow give you a taste. But promise me, read the whole book. You have ahead of you almost six hundred pages of undivided wisdom and joy. Someone who maybe ought to be mentioned is Betty Skawonius, who tried to be the editor but gave up somewhere along the way. But much of the research was done by Betty. Another tip, if you just can’t get enough of Tommy, listen to Sigge Eklund’s podcast, Tommy Berggren – a conversation with Sigge Eklund, which is on iTunes. Three episodes of one hour each. You’ll understand with your own astounded ears what an eminent story teller Tommy is. And Sigge shines in his role as conversational partner. It’s brilliant listening. And bracing if you, like the undersigned, sometimes feel that the everything else is silence in Swedish cultural life.

Photo from Widerberg’s film, Joe Hill. A pictorial composition later copied by Coppola and De Niro in The Godfather.

— The content below this line is written in Swedish —



Resemagasinet Buss presenterar här, i samarbete med Albert Bonniers Förlag, ett utdrag ur Tommy Berggrens självbiografi Tommy. Vi på redaktionen är rörande överens – en fantastisk bok.

Charlie “Bird” Parker

Charles “Charlie” Parker, Jr., även känd som Bird, född 29 augusti 1920 i Kansas City, Kansas, död 12 mars 1955 i New York City, New York, var en amerikansk altsaxofonist och kompositör. Charlie Parker lyssnade tidigt på jazzlegender som Count Basie och Bennie Moten och blev själv en stilbildare som har influerat flera generationer av musiker. Parker flyttade till New York City och utvecklade där bebop tillsammans med Dizzy Gillespie. Bird revolutionerade jazzen med sitt säregna sätt att spela, med toner som låg helt utanför de i swingen använda skalorna, men lyckades med okonventionella fraseringar få musiken att låta bra, trots att den musikteoretiskt var ìfel” enligt dåtida musikaliska normer. Charlie Parker gjorde även inspelningar med symfoniorkestrar. Hans stil påverkade såväl populär- som konstmusiken. Parker var en stor del av sitt liv heroinost och dog ung. Från en spelning i Sverige, i Lund, berättas att “Parker var outtröttlig, i hans närhet stod flaskan med Kronbrännvin. En efter en av de närvarande musikerna föll ifrån men Parker var som en självlysande fackla. Till sist satt han och spelade helt ensam till långt in på morgonen”.



Barnvagnen är en svensk dramafilm från 1963 med manus och regi av Bo Widerberg och foto av Jan Troell. Huvudrollerna spelas av Inger Taube och Thommy Berggren. Många kritiker, både i samband med premiären och senare, uppfattade en sekvens mellan Thommy Berggren och Inger Taube på Stadsbiblioteket i Malmö som det bästa i ìBarnvagnen”. Så också Jurgen Schildt i Aftonbladet, som beskrev detta på följande sätt: “I det senare avsnittet, det ojämförligt bästa i Barnvagnen , använder Widerberg en ertappelse och observans som ger ganska underbara resultat”.

Handling: Den unga fabriksarbeterskan Britt blir gravid med den popsjungande Robban, utan att vara tillsammans med honom. Hon bestämmer sig för att behålla barnet och försöka få det att fungera med Robban. Det går dock inte så bra och Britt börjar istället umgås med den borgerlige och intellektuelle Björn.


Elvira Madigan

Elvira Madigan är en svensk film från 1967 i regi av Bo Widerberg. Handlingen bygger på ett verkligt drama. Det är berättelsen om den omöjliga kärleken mellan den dansk-norska lindanserskan Elvira Madigan och den äldre, gifte, svenske kavallerilöjtnanten Sixten Sparre. Tillsammans rymmer de till Danmark men pengarna tar snart slut. Tragedin fullbordas på ön Tåsinge där Sixten skjuter dem båda med sin revolver.

Regissören Bo Widerberg valde den då 17-åriga Pia Degermark, som han sett på ett fotografi i en veckotidning, och skådespelaren Thommy Berggren för rollerna som Elvira och Sixten.



Så var jag i New York, fjorton år gammal i juni 1951. Jag frågade en kille på båten som jag hade hört tala lite engelska om vi kunde gå iland tillsammans och om han kunde hjälpa mig att växla till dollar. Det kunde han, och vi gick tillsammans upp på Manhattan. Det var en obegripligt underbar och fantastisk känsla att gå in där bland skyskraporna i den stad som jag hade sett i alla gangster filmer och musik filmer. Och i den stad där alla jazzmusiker fanns! Alla jazzmusiker som jag följt via radion och mina grammofonskivor. I am here now! Allt låg för mina fjortonåriga fötter. Min följeslagare, som jag har glömt namnet på, och jag själv gick bara runt på Manhattan och njöt av att få vara här.

Nästa dag letade vi oss fram till mitt stora mål med resan, nämligen Birdland, jazzklubben uppkallad efter Charlie “Bird” Parker. Han var då och är fortfarande den mest begåvade och betydelsefulla musikern i jazzhistorien. Jag visste inte vilka av dom stora som just då spelade i New York, men jag hoppades såklart att få se och höra några av dom bästa.

Vi hittade Birdland, som vid den tiden låg på Broadway, vid femtioandra gatan. Jag stod en lång stund och tittade på ingången till världens viktigaste och bästa jazzklubb. Sedan korsade vi Broadway och gick dit. Vi kom in trots att jag såg så ung ut. Otroligt att jag var härinne! Det här slog allt! Till och med den gången när jag lyckades ta mig in på Frankensteins brud.

Vi fick ett litet bord nära scenen. Lokalen var inte särskilt stor, det fanns en bar till vänster när man kom in och scenen var förvånansvärt liten. Folk satt tätt kring dom små borden, drack och rökte. Det var mycket intimare än jag hade väntat mig. Men det sensationella var när vi frågade en servitör och fick veta vilka som skulle spela den här kvällen.

“Tonight it’s Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Bud Powell playing. Toots Thielemans is here too. Not bad, ‘ey?!”

My god! Alltihop var som en dröm. Mina absoluta favoriter skulle spela just ikväll och här satt jag på Birdland i min kritstrecksrandiga med en cocktail i handen. Och drömmen blev verklighet när jag såg Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Bud Powell, Max Roach och Tommy Potter komma in på scen.

Så började dom spela och det blev mitt livs största jazzupplevelse. Jag vill här citera Miles Davis första rader från hans självbiografi. När han hörde dessa musiker för första gången så sa han så här:

“Listen. The greatest feeling I ever had in my life – with my clothes on – was when I first heard Diz and Bird together in St. Louis, Missouri, back in 1944. When I heard Diz and Bird in B’s band, I said, ‘What? What is this!?’ Man, that shit was so terrible it was scary. I mean Dizzy Gillespie, Charlie ‘Yardbird’ Parker… It was a motherfucker. Man, that shit was all up in my body. Music all up in my body, and that’s what I wanted to hear. The way that band was playing music – that was all I wanted to hear.”

En fotograf gick runt i lokalen och fotograferade gästerna så att dom kunde få en bild med sig hem där dom sitter på världens bästa jazzklubb. Hon ville ta en bild på mig och min vän, men jag sa stopp. Jag försökte förklara för fotografen att jag ville bli fotograferad med Charlie Parker istället: “Foto, together with Charlie, I come from Sweden. And I love Charlie Parker, please.”

Hon skakade på huvudet.

“No, no, that’s impossible.” Så gick hon vidare.

Hon, som alla andra, visste att Charlie Bird Parker var extremt oberäknelig och oerhört dominant. Han gjorde precis som han ville på Birdland, som ju var uppkallat efter honom. Det sägs att han till och med pissade i blomkrukorna som stod på golvet.

Men hon måste ändå ha gått till Charlie Parker och sagt att det satt en liten svensk grabb där ute som ville bli fotograferad tillsammans med honom, för plötsligt stod han där med fotografen. Jag hade druckit ett par cocktails så jag reste mig upp och gick fram till honom och talade om att jag hette Tommy och sträckte fram min hand, som han tog och tittade forskande på mig. Och så log han. Då förklarade jag för honom hur mycket jag beundrade honom och hur mycket han hade betytt för mig i mitt liv. Han var vänlig och kramade om mig och vi pratade och han verkade förstå vad jag sa på min stapplande engelska. Så tog vi bilden.

Sedan berättade jag för Parker att jag hade en lista på grammofonskivor som jag skulle köpa här i Amerika. Listan hade jag skrivit när jag lyssnade på Claes Dahlgrens “Jazzglimtar från New York” på radion. Han bad att få se listan. Han tittade intresserat på den och log, skakade på huvudet. Han lånade en penna av en servitör och började stryka över titlar på skivor som han inte tyckte att jag skulle inhandla. Men så sa han plötsligt:

“C’mon Tommy, I’ll go with you. There’s a record store right across the street. Let’s go over there, kid.”

För mig var detta också en liten sensation. Att affärerna var öppna dygnet runt. När vi kom ut från Birdland och skulle korsa Broadway stod Dizzy och några andra musiker och rökte. Dom ropade något efter oss, som jag tror handlade om att Parker nu hade gått över till pojkar. Bird sa:

“Diz, shut the fuck up! C’mon Tommy, don’t listen to those motherfuckers.”

Jag var lite berusad och överlycklig och tänkte: Här går Charlie Parker och jag för att köpa skivor till mig som jag ska ta med mig hem!

Så ofattbart att jag stod där mitt i natten vid en skivdisk och han stod mittemot mig och bläddrade bland skivorna. Jag hade gett honom mina dollar, en del av det jag tjänat på båten. När jag senare berättat detta för andra jazzmusiker har dom sagt:

“Tommy, ger man Charlie Parker pengar så snor han dom. Han pantsatte till och med Red Rodneys trumpet. Han snor allting för att få sina droger.”

Men det gjorde han inte den där magiska natten i New York.

När han hade hjälpt mig att köpa mina skivor så signerade han dom. Han hade valt ut fem LP-skivor som ännu inte fanns i Sverige, fyra stycken av dom var med honom själv. “Till Tommy från Bird”, skrev han på dom. Och så var det en med Oscar Petersons trio. Vi gick tillbaka till Birdland igen för hans paus var slut. Precis när han skulle gå upp på scen tog han mig i armen och frågade:

“Kid, is there some special tune you’d like to hear?”
“Yes, ’Parker’s Mood’ and ’Lover Man’.”

När han senare spelade ’Lover Man’ så tittade han ibland bort på mig där jag satt.

När jag gick genom New York City till båten den morgonen, så var det nog en av dom skönaste promenaderna i mitt liv. Under armen hade jag dom signerade skivorna och den signerade bilden på mig och Bird. Jag gick över Broadway och tog femtioandra gatan ner mot Hudson River. Det började ljusna mellan skyskraporna, men jag ville inte gå och lägga mig. Jag minns att jag gick och sjöng. Så jag gick in på en bar som låg nära hamnen. Jag la mina skivor och mitt fotografi på bardisken och beställde in en drink. Jag blev serverad av en puertoricansk flicka. Hon var den vackraste människa jag hittills hade sett under mitt fjortonåriga liv. Vi blev omedelbart förälskade i varandra. Vi kysstes och jag visade mina skivor och fotot för henne. Min stackars följeslagare från Gripsholm hade somnat med huvudet mot bardisken. Men hon … hon var så vacker och bara femton år och jobbade i den här nattöppna, sjaskiga baren. Bartendern höll hela tiden ögonen på oss så vi gick in på toaletten och kysstes och för att få vara ifred. Hon gick troligtvis ett liv som prostituerad till mötes. Vi kramades hela tiden och nykär och upprymd av alla cocktails sa jag till henne på dålig engelska:

“You can not be here. You must away. I take you to Sweden. I love you. You understand?”
“Yes, I’ll come with you! Tommy, I want to be with you! I love you too!”

Vi bestämde att vi alltid skulle vara tillsammans. Jag smög ut från baren och gick ner en bit för gatan. Så kom hon ut bakvägen och vi sprang tillsammans hela vägen ner till Gripsholm. Jag tog henne upp för lejdaren och gömde henne i en livbåt. Där bestämde vi att hon skulle ligga tills båten lämnade New York nästa dag. Men vi blev givetvis upptäckta. Allt blev till en tragedi! Vakthavande förde henne till lejdaren och bad henne att omedelbart lämna båten. Till mig sa han att jag hade gjort något brottsligt, men han log när han sa det. Vi kände oss den där morgonen som Romeo och Julia, och jag lovade dyrt och heligt att ta med henne till Sverige nästa gång jag kom till New York och då köpa henne en riktig biljett. Jag följde henne ner för lejdaren. Vi grät och skrattade och kysstes och sedan skildes vi åt. Jag såg henne försvinna in bland husen, hon hade sina skor i handen. Hon var så ung, så vacker. Jag kommer inte ihåg hennes namn men jag kommer aldrig glömma hennes ansikte.

Ryktet spred sig på båten att jag hade försökt smuggla en vacker färgad flicka till Sverige genom att gömma henne i en livbåt. På hemresan fick jag öknamnet “Romeo”.

Det spred sig även i Göteborg. Jag vet inte om pappa fick händelsen rapporterad, men han sa aldrig nånting. Ibland när jag gick ut och dansade och svängde runt med en flicka på dansgolvet kunde jag höra någon som ropade på grov göteborgska:

“Du, Tommy! Får du ner henne i livbåten ikväll tror du? Hä, hä, hä!”

Jag hade ju vunnit vadet! Jag var den första i gänget som kom till Amerika. Dessutom hade jag träffat Charlie Parker, och det fanns på bild. Annars hade aldrig någon trott mig. Jag sa till mamma:

“Grabbarna kommer snart, kom ska du få se!”

Jag hade lagt upp alla dom signerade skivorna på rad i vardagsrumssoffan, som ett skyltfönster och emot ryggstödet mitt i soffan stod bilden på Charlie Parker och mig.

“Så dom vet inte om att du har gjort allt det här?” sa mamma.
“Nej, jag tror inte det.”
“Fantastiskt Tommy! Vad överraskade dom kommer att bli!”

Det ringde på dörren, mamma gick ut i köket och jag gick och öppnade. In tågade Ronny, Morgan, Raymond, Skopa, Möse, Jerry och Roy.

“Kom in grabbar!”

Killarna steg in i vardagsrummet där mitt “skyltfönster” fanns. Dom gick fram till soffan och lutade sig ner över skivorna och såg att Charlie Parker hade signerat dom. Dom tittade på bilden på Parker och mig, ingen sa nånting. Efter en lång tystnad sa Ronny:

“Det är stort det här, Tommy. Riktigt stort.”

Jag såg på mina vänner att dom var oerhört imponerade av vad dom hade sett. Mamma bjöd på kaffe och kakor och dom ville att jag skulle berätta allt som hade hänt, vilket jag gjorde. Mamma kom in, stolt över sin grabb, med ytterligare ett fat med hembakade kakor. Ronny reste sig och gick fram till soffan igen. Han tog försiktigt upp bilden och tittade länge på mig och Charlie Parker och sa efter en stund:

“Han har en fläck på kostymen, Tommy. Har du sett det?”

Och då säger jag:

“Det är troligen efter saxofonen.”

Någon tid efter det att jag varit i Amerika gick jag på en jazzklubb i Göteborg i stadsdelen Landala. Lars Gullin skulle spela den kvällen. Lars Gullin var kanske inte lika berömd som Charlie Parker, men han var en fantastisk jazzmusiker. ƒven i Amerika var han ansedd som en av världens främsta barytonsaxofonister, tillsammans med Gerry Mulligan. Det här måste jag höra, tänkte jag. Så jag gick upp till Landala, det var en ganska liten klubb där man bara kunde dricka Coca-Cola. Uppe på podiet satt Nils-Bertil Dahlander på trummor, Bosse Jonsson på bas, Hacke Björksten på tenorsax, Rune Gustafsson på gitarr. Lars Gullin, nyss hemkommen från Amerika, skulle spela med dom den här kvällen. Att få lyssna till Gullin live ansågs som en stor jazzhändelse. Jag satt där. Tiden gick och dom närvarande musikerna spelade på, men ingen Gullin. Så jag gick fram till Hacke Björksten och frågade:

“Var är Gullin?”

Han skakade på huvudet och sa:

“Han ligger där inne i nånstans.”
“Ligger …?”

Jag hittade ett mindre rum bakom scenen, och där låg han på golvet i sin regnrock. Saxofonfodralet låg bredvid honom och det gjorde också en cigarrett som fortfarande glödde. Jag fimpade cigarretten och satte mig på golvet hos honom. Han visade inga livstecken överhuvudtaget, han sov tungt men jag försökte ändå prata med honom, få kontakt. Någon av dom andra musikerna tittade in:

“Kom ut nu grabben, det där går inte. Han mår inte bra.”

Men jag satt kvar. Lars Gullin missbrukade periodvis sprit och narkotika. Men envis som jag är hade jag beslutat mig för att försöka få honom att spela.

“Lars! Kom igen nu. Lars, vakna nu!”

Han öppnade ögonen. “Stick härifrån för fan.”

Men jag satt kvar.

“Lars, jag skulle så gärna vilja höra dig spela. Okej? Kan du inte spela? Det är många som har kommit hit ikväll bara för att få höra dig spela.”
“Nej, nej, nej, för fan jag orkar inte det, stick.”

Han visade inga tecken på att sätta sig upp. Det blev tyst ett tag. Sedan började jag lite försiktigt berätta för honom att jag hade åkt till Amerika för att jag älskade jazz och jag berättade också för honom om min natt tillsammans med Charlie Parker på Birdland. Att Parker hade gått med mig ut och köpt skivor och signerat dom. Lars Gullin öppnade ögonen. Han satte sig nu långsamt upp mot väggen och tittade på mig och undrade vad det var för en typ som satt där.

“Vad heter du?”

Lars Gullin kände ju alla dom här storheterna inom jazzen: Miles Davis, Gerry Mulligan och Chet Baker som han så ofta spelade med.

“Och, vad hände sen då?” frågade han.
“Sen tog vi ett fotografi när jag och Bird håller om varandra”, sa jag.
“Tog ni ett fotografi …”, sa Gullin och tände en cigarrett.
“Har du kvar det fotografiet?”
“Ja, det har jag. Och innan han gick upp på Birdlands scen för att fortsätta spela så frågade han: “Kid, some special tune you would like to hear?” Och jag sa: ’Yes, Parker’s Mood’ och ’Lover Man’. Så spelade han dom.”

Gullin log nu lite grann och frågade:

“Spelade Charlie Parker ’Lover Man’ för dig på Birdland?”

Gullin tittade länge på mig, satt en stund och rökte och tänkte. Så sa han:

“Okej Tommy. Då ska jag ta mig fan göra det också …”

Han reste sig med viss möda och öppnade sitt fodral och lyfte ur den tunga glänsande saxofonen och sa:


Han gick lite ostadigt i sin regnrock ut ur rummet och jag gick efter. Regnrockens skärp släpade i golvet efter honom. Vi kom ut i lokalen. Han gick fram och satte sig på den låga scenkanten och gjorde tecken åt mig att också slå mig ner:

“Sätt dig.”

Jag satte mig mittemot honom. Musikerna på scen hade slutat spela och tittade förvånat på vad som skulle hända. Den stora saxofonen stödde han i golvet och så började han spela. Han spelade till en början med samma tvekan som finns i Charlie Parkers skivinspelning av ’Lover Man’. Musikerna på scenen hängde försiktigt på och han spelade långsamt med sin underbara ton och det blev så vackert, så viktigt. Jag tror han spelade i femton minuter. Nils-Bertil Dahlander på trummor, han som alltid log, hade tårar i ögonen när han satt där och vispade på trumman. Hacke Björksten rörde inte sin tenorsax, han bara stod helt stilla och lyssnade. När Gullin hade spelat färdigt blev det helt dödstyst, alla var djupt tagna. Han reste sig, gick fram till mig och klappade mig på huvudet och sa:

“Lover Man.”

Jag nickade, djupt rörd.

Så tog han sin saxofon och gick ut genom dörren, med skärpet på regnrocken släpandes efter sig i golvet.

Lars Gullin, som Charlie Parker en gudabenådad jazzmusiker, men, också som ”Bird”, självdestruktiv och en person som brände sitt ljus i båda ändar
Jazzklubben Birdland, legendarisk och mytomspunnen. Här träffade Tommy Parker.





Till slut kunde jag resa hem från London. Planet skulle först landa i Köpenhamn, så jag tänkte: Om jag skulle stiga av där och ta båten över till Malmö. Jag tänkte att jag kunde försöka hitta honom, den där Wider… Widerberg. Jag hade ju ett kuvert med ett manus som låg hemma i Göteborg. Jag hade inte läst det, men Bosse påstod i tidningarna att han hade skrivit det “med Berggren i tankarna”.

Han hade sagt i en intervju att han tyckte att jag “låg så bra på en säng” i Pärlemor:

“Berggren ligger så bra och vilar, så honom vill jag filma!”

Om Widerberg visste jag nästan ingenting, annat än att jag sett en liten bild i Dagens Nyheter på en författare och kritiker som skulle börja göra film och som just hade skrivit Visionen i svensk film, och den boken hade jag inte heller läst. Jag vet bara att jag tyckte om Bo Widerbergs sätt att uttrycka sig i en del intervjuer som jag hade läst. Jag visste att han var kritisk till nästan all film som gjordes i Sverige för tillfället. Kritisk var han även till filmer som Pärlemor. Och så till Bergman förstås. Han tyckte att Bergman höll på för mycket på det vertikala planet, alltså hissen upp till Gud. Widerberg menade att svensk film skulle arbeta mera horisontellt, vara i verkligheten och inte som Bergman ägna så mycket tid och energi åt att undra om Gud var hemma. Bo rekommenderade också Ingmar Bergman att åka tunnelbana för att inte tappa kontakten med verkligheten.

Jag slog mig ner i Nyhavn i Köpenhamn och åt en dansk lunch: helstekt rödspätta med en sexa Aalborg och en hof. Sedan tog jag båten till Malmö, där jag aldrig hade varit. Jag hamnade på Drottningtorget med min väska och mitt bandage runt magen och dräneringsnålen i såret, den skulle tas bort senare av läkare på Sahlgrenska i Göteborg. Trots att jag i vissa sammanhang är en komplett opraktisk människa lyckades jag få tag i Bo Widerbergs telefonnummer.

Så jag ringde upp och berättade vem jag var. “Var är du nånstans?”

“Öh… på Drottningtorget.”
“Där bor jag. Jag kommer ner.”

Han kom ner till telefonkiosken på Drottningtorget, den stod tursamt nog precis utanför hans port. Han var alldeles blå om läpparna. Hade han druckit vin mitt på dagen? Var han också alkoholist? Han förstod vad jag tänkte.

“Blåbär! Det är ingen fara, det är bara blåbär.”

Vi gick upp i lägenheten och där var Vanja och hans lilla dotter Nina och där låg en helvetes massa fotografier överallt.

“Var bor du?”
“Ingenstans, jag kom just.”
“Då kan du bo hos Inger Wahlöö, hon bor i samma hus. Då gör vi FILM! Trevligt!”

Jag berättade för honom att jag hade uteblivit från Bergmans film Tystnaden och undrade om det var så lämpligt att börja med en annan film samma sommar.

“Ja, det är mycket lämpligt! Nu gör vi en film! Bergman kan du skita i.”
“Okej …”
“Ja, och så får du åka till Cannes!”
“Ja, filmfestivalen. Där ska filmen visas. Där har jag varit flera gånger som filmkritiker.”

Ovanligt att han redan nu kunde veta att det skulle bli så. Jag visste inget om Cannes, men det lät trevligt. Så ringde han till direktör Gustav Scheutz på Europa film.

“Ja, Gustav, då börjar jag nu, Berggren är här.”

Bo hade sagt i tidningarna att han skulle kunna göra en riktigt bra film för en liten summa pengar, att man skulle filma ute i verkligheten, i befintligt ljus. Alltså inga ateljÈkostnader. Gustav Scheutz hade uppmärksammat hans påstående och lovat honom “en liten summa pengar”.

“Men har du teknisk personal?” frågade jag.
“Ja! Jag har en folkskollärare som ska fotografera filmen, han är trevlig och har gjort en kort film. Han heter Jan Troell.”
“Vem ska du ha som flickan då?” Det var ju filmens huvudroll.

Han visste inte så mycket om dom unga skådespelarna som kunde passa på film. Han hade massor av foton på bordet men hade inte hittat någon flicka. Men samma morgon hade han läst en intervju med en fotomodell i Svenska Dagbladet.

“Jävligt trevlig intervju, hon verkar slagfärdig! Hon heter Inger Taube, hon verkar rolig och snabb i repliken och så ser hon bra ut!”

Så han ringde till henne.

“Hej, jag heter Bo Widerberg. Vi tänker göra en film här som heter Barnvagnen, Tommy Berggren och jag. Kan du ta tåget ner till Malmö?”

När hon kom var vi lite nyfiket nervösa. Vi mötte henne vid tåget, skrattade och skämtade:

“Nu kommer vår filmstjärna!”

Hon steg av tåget, hon verkade så fin. Vi åt lunch på Savoys grill och Bo berättade vad vi skulle försöka göra. Inger tackade ja, och så började vi filma.

En av dom första scenerna gjorde vi på biblioteket i Malmö. Inger Taube sitter mittemot mig och vet inte riktigt hur hon ska göra, hon har ju aldrig filmat förut. Vi har bibliotekets hörlurar på oss för att lyssna på musik, Vivaldi. Bo arrangerar så att vi kan lyssna på musiken i lurarna under själva tagningen, vilket ger en underbar energi. Jan Troell filmar. Jag tror att vad som också händer i scenen är att Inger och jag börjar bli lite förälskade. När vi sedan, några kvällar senare, kunde se dessa tagningar på en biograf i Malmö rusade Bo fram till filmduken och hoppade upp och slog på duken samtidigt som han skrek allt vad han kunde:


Det blev en scen som alla talade och ställde frågor om, även efter vår visning i Cannes. För Bo höll sitt löfte om att filmen skulle visas på festivalen, och jag bjöds ner och levde rövare och njöt av livet på Rivieran.

Inger och jag blev förälskade under inspelningen och filmen var rolig att göra. När vi inte filmade var hon och jag alltid tillsammans. Då kunde plötsligt Bosse dyka upp. Vi satt på Savoys grill och så kom Bosse inrusande, jag blev ibland lite irriterad för jag ville vara ensam med Inger. Samtidigt var han så underbart rolig. Det blev oförglömliga middagar.

Jag kom att tycka mer och mer om honom, jag blev nästan lite beroende av honom. När inspelningen av Barnvagnen närmade sig sitt slut tyckte jag ändå att det var skönt att vi skulle få vila oss lite från varandra. Bägge var vi så intensiva.

Dom sista scenerna tog vi uppe i Stockholm på Strandvägen, på Gummessons galleri. Jag bodde på hotell Esplanad på samma gata. Där på Strandvägen klockan sex på morgonen när vi var klara med inspelningarna sträckte han fram handen och tog adjö.

“Ja, det var trevligt. Tycker du det också?”
“Ja, det var trevligt!”

Vi log mot varandra och hade lite svårt att släppa varandras händer. “Bra. Nu ska jag klippa filmen. Så ses vi i Cannes.”

Han släppte min hand och gick iväg.

När han promenerade bort med sina korta, snabba steg så stod jag och tittade efter honom. Så kom känslan: Fan vad jag tycker om honom som går där. Han är ju inte riktigt klok men jag tycker ändå så mycket om honom. Jag saknade honom redan. Så, borta vid Dramaten, vände han sig om och vi vinkade åt varandra. Det var nog så att kärleken redan hade börjat spira.

Vi hördes inte på ett tag. Han försvann in i klippningen och jag åkte hem till Göteborg, fortfarande med min nål i magen. Jag minns att jag stod vid ett fönster på Stadsteaterns höstsamling när Kia, min fästmö, kom fram till mig. Vi kramades och så höll hon mig om nacken och tittade allvarligt på mig.

“Du bara försvann. Var har du varit Tommy?”
“Var jag har varit?”
“Ja? Du skulle ju komma hem efter en vecka i London … nu har det gått två månader!”
“Jo, jag vet.” Jag kände fortfarande surret i kroppen av filminspelningen. “Ja … men jag gick av i Köpenhamn och så tog jag båten över till Malmö och träffade regissören … Bo Widerberg, så gjorde vi en film med … en tjej som heter Inger Taube, men det var inget och nu är jag här, Kia. Okej?”

Hon nickar okej och ger mig en puss på näsan.

Men det var inte alls okej. Jag kände när jag försökte förklara för Kia och återuppliva vårt förhållande att jag fortfarande var kvar hos dom, Bosse och Inger, Barnvagnen … Det var något nytt inom mig som hade öppnats den här sommaren, ett nytt fönster, ett ljus, en lust. Jag var förändrad.


Elvira i New York

Så briserade filmen. Bosse kom till mig med New York Times där det står “Landscape of love”, en otroligt positiv recension. New York Times recensioner är helt utslagsgivande för en films framgång i USA.

“It’s color is absolutely gorgeous – as gorgeous as any color photography I’ve ever seen. Exquisite is only the first word to describe this exceptional film. There are others – poetic and sensitive, compassionate and humane, poignant and eventually heartbreaking in its resolution of a universal dilemma of star-crossed lovers.” Den turbulens som filmen väckte i USA fick jag inte uppleva på plats just då, jag kunde inte åka över för jag spelade på Dramaten, give me a break. Men Pia for med Bosse och fick en minkpäls när hon steg av planet i New York. Det var The Tonight Show med Johnny Carson, jätteaffischer och ett mottagande som inte var av denna världen.

Jag kom över lite senare, fotografen Hasse Persson visade mig skyltfönster på Fifth Avenue som var fyllda med stora bilder på mig och Pia och klänningar i Elvira Madigan-stil. Elvira Madigan pyrde överallt, till och med ända ner till Chelsea Hotel. Det fick vi bekräftat av Patti Smith. Hon skriver i sin bok Just kids, som jag fått av henne, om sommaren hon träffade Sam Shepard, Elvira Madigan-sommaren, kärlekens sommar:

“… vi ville vara som ni, gå barfota, ha militärjackor med tränsar och långa kjolar. Den filmen förändrade våra liv! “Det lade sig en Elvira Madigan-stämning över hela New York och överallt kunde man höra Mozarts pianokonsert nr 21 i C-dur, den blev Elvira Madigan-musiken, med Pia och mig på skivomslaget.

Jag tror inte att man idag kan förstå vilken enorm succÈ filmen gjorde i USA och i länder som Japan och Frankrike. Jag fick säckar av solfjädrar från Japan, och när jag shoppade i Los Angeles och San Francisco så gav affärerna bort kläderna till mig gratis: “Ta vad du vill ha! Det är en ära att få träffa dig!”

Filmen om Elvira Madigan blev Bosses största internationella succÈ och en av dom största utländska framgångarna i svensk filmhistoria.

Att en skåning, en flicka från Sigtuna läroverk och en sjöman från Göteborg kunde lägga hela världen för sina fötter.

Pia Degermarks eget liv är också en fascinerande berättelse, med alla dom olika ingredienser som en bra film ska innehålla. Långfilmen om Pia tror jag kanske rent av kan överträffa filmen om Elvira. Vi får vänta och se.

Bo Widerberg skulle kunna beskrivas som en ”Intressant Ingmar Bergman”, han berörde ”vanliga” människor och nådde ut till en publik långt bortom Bergmans navelskådande skara. Dessutom med alla mått mätt – en rolig prick. Galet framgångsrik internationellt.
Back To Top