Taggar KULTUR OCH NÖJE, Tommy Berggren,
Text |Richard Flinck
Foto |Peter Schildt, Beatrice Lundborg m fl.

”JAG KÄNNER HONOM LITE GRAND. Och jag vet ju att han är för jävlig på att berätta historier. Men sen när han nu ska berätta om sitt liv. Du vet, han har varit med om så helt jävla sjuka saker. Man blir alldeles matt när man läser det. Alltså för det första, karln är ju inte riktigt klok. Han har som inga spärrar. Så det blir ju väldigt, hur ska jag säga, dramatiska situationer.”

Inledningen är klippt ur den recension av Tommy (utan ”H”) författaren Stig Larsson skrev i Expressen den 22 maj. Han citerar sig själv, ståendes vid bardisken på den kvarterskrog jag en gång frekventerade nästan dagligen (Hej Lilla Essingen). En sylta. Ett sunkhak. Jag älskar syltor och sunkhak. Stig pratar i den här dialogen (med bartendern) om att han ska skriva en recension apropå Tommy. Han varnar personalen för att plötsliga skrattattacker kan komma att hända, men också gråtanfall. Terttu och Bilan, killarna på andra sidan bardisken, verkar måttligt imponerade.
Terttu: ”Men vad är det för en bok? Den är så tjock.”
Stig: ”Det är han, Tommy Berggren. Det är hans självbiografi.”
Terttu: ”Skådespelaren?”
Thomas (en gäst): ”Det låter ju intressant”.

En sak mellan dom

Vad som sedan följer är ju naturligtvis en sak mellan Stig och barkillarna. Vi kan bara gissa. Torkar Stig en tår? Serverar Bilan stora stark? Återvänder Thomas till vad han nu dricker? Vi kan bara gissa. Men vad vi vet, det är att en av undertecknads idoler (Hej Stig) läser en bok som med alla mått mätt borde placeras i lämplig kanon; vi kan väl kalla den ”Trist för dig om du inte läst det här”?

Han gick en trappa upp

”Jimmy missbrukade sprit och andra droger ända tills den där natten, när han mitt i sin fest gick en trappa upp. Han gick en trappa upp, precis som han gjort så många gånger i sitt barndomshem när han blivit misshandlad av sin far. Han gick en trappa upp, och den här natten tog han sitt liv.”

Jimmy var kusin med Tommy. När Jimmy begravdes håller hans syster ett tal, hon riktar sig till sin pappa: ”Hur känns det att vara på din sons begravning? Med tanke på vad du gjorde mot honom, min bror, när han var barn. Hur känns det? Begravningar, pappa, är som bekant inga muntra tillställningar eller hur? Men om en månad så ska du gå på en begravning till.”

Tommy: ”Precis på dagen en månad efter Jimmys begravning fick jag ett telegram om att även Marianne hade tagit sitt liv. Två unga, intelligenta människor, mina kusiner som jag älskade, försvann ur mitt liv. Jag älskar dom fortfarande, Jimmy och Marianne.”

Och så där fortsätter det. Tillbaka till Stig: ”Rytmen i det här stycket. Allvaret. Det här är ju riktig litteratur. Men det händer sällan. Eller jag skulle säga sparsamt. Att texten övergår i litteratur. I högre mening. (Ja, det låter tokigt, men ni fattar vad jag menar.) För det skulle ha skämt den vardagliga berättartonen.”

Jag ställer ett par frågor till Tommy, jag avslutar med dem. Men först ska jag begå ett kardinalsfel. Jag tänker citera en kritiker, Mauritz Edström, kritiker en gång på Dagens Nyheter. Han recenserade filmen A Clockwork Orange (by the way, en mycket bra, och otäck, film, och en konstig bok av Burgess, men bra) med följande lika briljanta som korrekta mening anmäls filmen: ìTänker ni bara se en film på 1970-talet så måste det bli den här”.

Jag: lite mindre berömd, lite mindre omtalad, men absolut vid mina sinnens fulla bruk: Om du bara ska läsa en bok i år, läs den här. Skratta och gråt. Om du, efter avslutad läsning ändå inte gillar – skicka en räkning till mig. Och – här kommer Tommy.

Efter att ha läst igenom boken så noterar jag att du regelmässigt har tackat nej då det viftats med feta sedelbuntar och en plats på parnassen. Handlar det om strikt konstnärliga bedömningar eller finns det andra orsaker till att du varit så konsekvent i det?

Tommy och Bo Widerberg på promenad. Tillsammans höjde de temperaturen rejält på svensk film.

– Det där stämmer ju inte riktigt för jag har ju också dansat runt på parnassen genom Widerbergs filmer som blev internationella och var i Cannes och så vidare. Så att på det sättet fick man smaka på vad man kan säga en slags internationell filmvärld. Men det är nog en del tillfälligheter också, att jag bedömt vissa manuskript som skulle kunna ha lett till att karriären tog en negativ vändning, särskilt utomlands då. Vad jag också säger i boken är att i och med att min pappa sa, när jag skulle välja skådespelaryrket, att ’Du kommer aldrig kunna uträtta något väsentligt med teatern’. Så det kan ju ha bidragit till att jag när jag läst manuskript så har jag kanske varit mer kritisk än om jag inte hade tänkt på det pappa sa. Men samtidigt är det en del självbevarelsedrift i att jag tyckt att jag har en talang som måste tas till vara på.

Din relation till Ingmar Bergman, hur var den, komplicerad?

– Det finns så mycket att säga om det men Ingmar och jag kom väldigt nära varandra, han frågade ju mig om flera roller på både film och teater. Men jag upplevde inte vår relation som komplicerad. Kanske i det att han ville arbeta mer med mig än jag med honom och det berodde på en enda sak: Bo Widerberg, som jag hellre jobbade med. Hade inte han funnits hade jag och Ingmar jobbat mycket mer. Vad som kanske gjorde att det ändå var intressant som vänskap berodde på att jag inte alls var rädd för honom, vilket jag tror väldigt många var. Han sa vid något tillfälle att ìDu är den enda som inte är rädd för mig, till och med Erland är rädd.” (Josephson som var hans bästa vän.) Och det där gjorde vårt umgänge intressant eftersom vi kunde vara uppriktiga mot varandra. Även om jag inte jobbade med honom hela tiden hade vi en relation som var givande när gällde livet och konsten.

Richard bryter in: en sak ska du som läsare veta. Vidden av hur rädda svenska skådespelare var för Ingmar Bergman – går knappt att mäta. Jag har hängt runt med ”hushålls-namn”, sett dem skaka, som asplöv när Ingmar kommer på tal. Ingmar var inte heller någon särskilt snäll/trevlig person. Så det fanns anledning. Ehuru ett geni, inte så där jätteomtänksam. Men vår hjälte – Tommy utan H, han var inte rädd. Bara en sån sak.

Då du skrev, var du medveten om att du skulle komma att utmana Jante, att du möjligtvis och troligtvis i mångas ögon skulle framstå som en skrytmåns?

– Jag har vid flera tillfällen i mitt liv undrat om det är något fel på mig. För mig känns det naturligt att tycka om mig själv, att tro på sig själv, att vara stolt över saker som man har gjort och våga säga högt ’Jag är bra!’” Varför ska man inte göra det? Men det där är en refräng som förföljt mig sedan scenskoletiden som skildras i kapitlet om ’Den ambitiösa Herr Berg’ i boken. Både som konstnär och privatperson har jag i hela mitt liv velat förmedla en sorts energi till andra människor som går ut på att man ska ta för sig i livet. Så svar på din fråga: Ja.

Du skriver om din kusin Jimmy och hans syster Marianne, de tycks ju förvisso ha växt upp i ett veritabelt inferno, vad tror du gjorde att de klarade sig så illa och att du klarade dig så bra, ni var ju ändå sprungna ur samma hårda miljö?

– Jag tror det beror på kärleken från mina föräldrar.

När kan vi se fram mot Tommy II, uppföljaren, för någonting säger mig att det finns historier som inte kom med den här gången?

– Roligt att du frågar för jag är mitt uppe i arbetet med tvåan, trean, fyran och femman … den som väntar på nåt gott!

Fade out in black

Jag tänker tjata. Läs det här. Gör dig den tjänsten. Den här boken är en resa, den här boken måste läsas. Lova mig. Att du gör det. På sidorna som följer får du ett smakprov. Men lova mig – läs hela boken. Du har framför dig: nästan sex hundra sidor av odelad visdom och glädje. En som kanske inte ska glömmas; Betty Skawonius, som försökte vara redaktör, men någonstans på vägen gav upp. Men en hel del av researchen är gjord av Betty. Ett annat tips, för dig som helt enkelt inte kan få nog av Tommy, lyssna på Sigge Eklunds podcast, Tommy Berggren – i samtal med Sigge Eklund, finns på iTunes. Tre episoder på vardera en timme. Här kan du med egna förvånade öron konstatera vilken eminent historieberättare Tommy är. ƒven Sigge briljerar i sin roll som samtalspartner. Lysande lyssning. En styrketår om du som undertecknad ibland känner att resten är tystnad i det svenska kulturlivet.

Foto från Widerbergs film Joe Hill. En bildkomposition Coppola och De Niro sedan kopierade i Gudfadern.

 

Resemagasinet Buss presenterar här, i samarbete med Albert Bonniers Förlag, ett utdrag ur Tommy Berggrens självbiografi Tommy. Vi på redaktionen är rörande överens – en fantastisk bok.

Charlie ”Bird” Parker

Charles ”Charlie” Parker, Jr., även känd som Bird, född 29 augusti 1920 i Kansas City, Kansas, död 12 mars 1955 i New York City, New York, var en amerikansk altsaxofonist och kompositör. Charlie Parker lyssnade tidigt på jazzlegender som Count Basie och Bennie Moten och blev själv en stilbildare som har influerat flera generationer av musiker. Parker flyttade till New York City och utvecklade där bebop tillsammans med Dizzy Gillespie. Bird revolutionerade jazzen med sitt säregna sätt att spela, med toner som låg helt utanför de i swingen använda skalorna, men lyckades med okonventionella fraseringar få musiken att låta bra, trots att den musikteoretiskt var ìfel” enligt dåtida musikaliska normer. Charlie Parker gjorde även inspelningar med symfoniorkestrar. Hans stil påverkade såväl populär- som konstmusiken. Parker var en stor del av sitt liv heroinost och dog ung. Från en spelning i Sverige, i Lund, berättas att ”Parker var outtröttlig, i hans närhet stod flaskan med Kronbrännvin. En efter en av de närvarande musikerna föll ifrån men Parker var som en självlysande fackla. Till sist satt han och spelade helt ensam till långt in på morgonen”.

 

Barnvagnen

Barnvagnen är en svensk dramafilm från 1963 med manus och regi av Bo Widerberg och foto av Jan Troell. Huvudrollerna spelas av Inger Taube och Thommy Berggren. Många kritiker, både i samband med premiären och senare, uppfattade en sekvens mellan Thommy Berggren och Inger Taube på Stadsbiblioteket i Malmö som det bästa i ìBarnvagnen”. Så också Jurgen Schildt i Aftonbladet, som beskrev detta på följande sätt: ”I det senare avsnittet, det ojämförligt bästa i Barnvagnen , använder Widerberg en ertappelse och observans som ger ganska underbara resultat”.

Handling: Den unga fabriksarbeterskan Britt blir gravid med den popsjungande Robban, utan att vara tillsammans med honom. Hon bestämmer sig för att behålla barnet och försöka få det att fungera med Robban. Det går dock inte så bra och Britt börjar istället umgås med den borgerlige och intellektuelle Björn.

 

Elvira Madigan

Elvira Madigan är en svensk film från 1967 i regi av Bo Widerberg. Handlingen bygger på ett verkligt drama. Det är berättelsen om den omöjliga kärleken mellan den dansk-norska lindanserskan Elvira Madigan och den äldre, gifte, svenske kavallerilöjtnanten Sixten Sparre. Tillsammans rymmer de till Danmark men pengarna tar snart slut. Tragedin fullbordas på ön Tåsinge där Sixten skjuter dem båda med sin revolver.

Regissören Bo Widerberg valde den då 17-åriga Pia Degermark, som han sett på ett fotografi i en veckotidning, och skådespelaren Thommy Berggren för rollerna som Elvira och Sixten.

 

Birdland

Så var jag i New York, fjorton år gammal i juni 1951. Jag frågade en kille på båten som jag hade hört tala lite engelska om vi kunde gå iland tillsammans och om han kunde hjälpa mig att växla till dollar. Det kunde han, och vi gick tillsammans upp på Manhattan. Det var en obegripligt underbar och fantastisk känsla att gå in där bland skyskraporna i den stad som jag hade sett i alla gangster filmer och musik filmer. Och i den stad där alla jazzmusiker fanns! Alla jazzmusiker som jag följt via radion och mina grammofonskivor. I am here now! Allt låg för mina fjortonåriga fötter. Min följeslagare, som jag har glömt namnet på, och jag själv gick bara runt på Manhattan och njöt av att få vara här.

Nästa dag letade vi oss fram till mitt stora mål med resan, nämligen Birdland, jazzklubben uppkallad efter Charlie ”Bird” Parker. Han var då och är fortfarande den mest begåvade och betydelsefulla musikern i jazzhistorien. Jag visste inte vilka av dom stora som just då spelade i New York, men jag hoppades såklart att få se och höra några av dom bästa.

Vi hittade Birdland, som vid den tiden låg på Broadway, vid femtioandra gatan. Jag stod en lång stund och tittade på ingången till världens viktigaste och bästa jazzklubb. Sedan korsade vi Broadway och gick dit. Vi kom in trots att jag såg så ung ut. Otroligt att jag var härinne! Det här slog allt! Till och med den gången när jag lyckades ta mig in på Frankensteins brud.

Vi fick ett litet bord nära scenen. Lokalen var inte särskilt stor, det fanns en bar till vänster när man kom in och scenen var förvånansvärt liten. Folk satt tätt kring dom små borden, drack och rökte. Det var mycket intimare än jag hade väntat mig. Men det sensationella var när vi frågade en servitör och fick veta vilka som skulle spela den här kvällen.

”Tonight it’s Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Bud Powell playing. Toots Thielemans is here too. Not bad, ‘ey?!”

My god! Alltihop var som en dröm. Mina absoluta favoriter skulle spela just ikväll och här satt jag på Birdland i min kritstrecksrandiga med en cocktail i handen. Och drömmen blev verklighet när jag såg Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Bud Powell, Max Roach och Tommy Potter komma in på scen.

Så började dom spela och det blev mitt livs största jazzupplevelse. Jag vill här citera Miles Davis första rader från hans självbiografi. När han hörde dessa musiker för första gången så sa han så här:

”Listen. The greatest feeling I ever had in my life – with my clothes on – was when I first heard Diz and Bird together in St. Louis, Missouri, back in 1944. When I heard Diz and Bird in B’s band, I said, ‘What? What is this!?’ Man, that shit was so terrible it was scary. I mean Dizzy Gillespie, Charlie ‘Yardbird’ Parker… It was a motherfucker. Man, that shit was all up in my body. Music all up in my body, and that’s what I wanted to hear. The way that band was playing music – that was all I wanted to hear.”

En fotograf gick runt i lokalen och fotograferade gästerna så att dom kunde få en bild med sig hem där dom sitter på världens bästa jazzklubb. Hon ville ta en bild på mig och min vän, men jag sa stopp. Jag försökte förklara för fotografen att jag ville bli fotograferad med Charlie Parker istället: ”Foto, together with Charlie, I come from Sweden. And I love Charlie Parker, please.”

Hon skakade på huvudet.

”No, no, that’s impossible.” Så gick hon vidare.

Hon, som alla andra, visste att Charlie Bird Parker var extremt oberäknelig och oerhört dominant. Han gjorde precis som han ville på Birdland, som ju var uppkallat efter honom. Det sägs att han till och med pissade i blomkrukorna som stod på golvet.

Men hon måste ändå ha gått till Charlie Parker och sagt att det satt en liten svensk grabb där ute som ville bli fotograferad tillsammans med honom, för plötsligt stod han där med fotografen. Jag hade druckit ett par cocktails så jag reste mig upp och gick fram till honom och talade om att jag hette Tommy och sträckte fram min hand, som han tog och tittade forskande på mig. Och så log han. Då förklarade jag för honom hur mycket jag beundrade honom och hur mycket han hade betytt för mig i mitt liv. Han var vänlig och kramade om mig och vi pratade och han verkade förstå vad jag sa på min stapplande engelska. Så tog vi bilden.

Sedan berättade jag för Parker att jag hade en lista på grammofonskivor som jag skulle köpa här i Amerika. Listan hade jag skrivit när jag lyssnade på Claes Dahlgrens ”Jazzglimtar från New York” på radion. Han bad att få se listan. Han tittade intresserat på den och log, skakade på huvudet. Han lånade en penna av en servitör och började stryka över titlar på skivor som han inte tyckte att jag skulle inhandla. Men så sa han plötsligt:

”C’mon Tommy, I’ll go with you. There’s a record store right across the street. Let’s go over there, kid.”

För mig var detta också en liten sensation. Att affärerna var öppna dygnet runt. När vi kom ut från Birdland och skulle korsa Broadway stod Dizzy och några andra musiker och rökte. Dom ropade något efter oss, som jag tror handlade om att Parker nu hade gått över till pojkar. Bird sa:

”Diz, shut the fuck up! C’mon Tommy, don’t listen to those motherfuckers.”

Jag var lite berusad och överlycklig och tänkte: Här går Charlie Parker och jag för att köpa skivor till mig som jag ska ta med mig hem!

Så ofattbart att jag stod där mitt i natten vid en skivdisk och han stod mittemot mig och bläddrade bland skivorna. Jag hade gett honom mina dollar, en del av det jag tjänat på båten. När jag senare berättat detta för andra jazzmusiker har dom sagt:

”Tommy, ger man Charlie Parker pengar så snor han dom. Han pantsatte till och med Red Rodneys trumpet. Han snor allting för att få sina droger.”

Men det gjorde han inte den där magiska natten i New York.

När han hade hjälpt mig att köpa mina skivor så signerade han dom. Han hade valt ut fem LP-skivor som ännu inte fanns i Sverige, fyra stycken av dom var med honom själv. ”Till Tommy från Bird”, skrev han på dom. Och så var det en med Oscar Petersons trio. Vi gick tillbaka till Birdland igen för hans paus var slut. Precis när han skulle gå upp på scen tog han mig i armen och frågade:

”Kid, is there some special tune you’d like to hear?”
”Yes, ’Parker’s Mood’ and ’Lover Man’.”

När han senare spelade ’Lover Man’ så tittade han ibland bort på mig där jag satt.

När jag gick genom New York City till båten den morgonen, så var det nog en av dom skönaste promenaderna i mitt liv. Under armen hade jag dom signerade skivorna och den signerade bilden på mig och Bird. Jag gick över Broadway och tog femtioandra gatan ner mot Hudson River. Det började ljusna mellan skyskraporna, men jag ville inte gå och lägga mig. Jag minns att jag gick och sjöng. Så jag gick in på en bar som låg nära hamnen. Jag la mina skivor och mitt fotografi på bardisken och beställde in en drink. Jag blev serverad av en puertoricansk flicka. Hon var den vackraste människa jag hittills hade sett under mitt fjortonåriga liv. Vi blev omedelbart förälskade i varandra. Vi kysstes och jag visade mina skivor och fotot för henne. Min stackars följeslagare från Gripsholm hade somnat med huvudet mot bardisken. Men hon … hon var så vacker och bara femton år och jobbade i den här nattöppna, sjaskiga baren. Bartendern höll hela tiden ögonen på oss så vi gick in på toaletten och kysstes och för att få vara ifred. Hon gick troligtvis ett liv som prostituerad till mötes. Vi kramades hela tiden och nykär och upprymd av alla cocktails sa jag till henne på dålig engelska:

”You can not be here. You must away. I take you to Sweden. I love you. You understand?”
”Yes, I’ll come with you! Tommy, I want to be with you! I love you too!”

Vi bestämde att vi alltid skulle vara tillsammans. Jag smög ut från baren och gick ner en bit för gatan. Så kom hon ut bakvägen och vi sprang tillsammans hela vägen ner till Gripsholm. Jag tog henne upp för lejdaren och gömde henne i en livbåt. Där bestämde vi att hon skulle ligga tills båten lämnade New York nästa dag. Men vi blev givetvis upptäckta. Allt blev till en tragedi! Vakthavande förde henne till lejdaren och bad henne att omedelbart lämna båten. Till mig sa han att jag hade gjort något brottsligt, men han log när han sa det. Vi kände oss den där morgonen som Romeo och Julia, och jag lovade dyrt och heligt att ta med henne till Sverige nästa gång jag kom till New York och då köpa henne en riktig biljett. Jag följde henne ner för lejdaren. Vi grät och skrattade och kysstes och sedan skildes vi åt. Jag såg henne försvinna in bland husen, hon hade sina skor i handen. Hon var så ung, så vacker. Jag kommer inte ihåg hennes namn men jag kommer aldrig glömma hennes ansikte.

Ryktet spred sig på båten att jag hade försökt smuggla en vacker färgad flicka till Sverige genom att gömma henne i en livbåt. På hemresan fick jag öknamnet ”Romeo”.

Det spred sig även i Göteborg. Jag vet inte om pappa fick händelsen rapporterad, men han sa aldrig nånting. Ibland när jag gick ut och dansade och svängde runt med en flicka på dansgolvet kunde jag höra någon som ropade på grov göteborgska:

”Du, Tommy! Får du ner henne i livbåten ikväll tror du? Hä, hä, hä!”

Jag hade ju vunnit vadet! Jag var den första i gänget som kom till Amerika. Dessutom hade jag träffat Charlie Parker, och det fanns på bild. Annars hade aldrig någon trott mig. Jag sa till mamma:

”Grabbarna kommer snart, kom ska du få se!”

Jag hade lagt upp alla dom signerade skivorna på rad i vardagsrumssoffan, som ett skyltfönster och emot ryggstödet mitt i soffan stod bilden på Charlie Parker och mig.

”Så dom vet inte om att du har gjort allt det här?” sa mamma.
”Nej, jag tror inte det.”
”Fantastiskt Tommy! Vad överraskade dom kommer att bli!”

Det ringde på dörren, mamma gick ut i köket och jag gick och öppnade. In tågade Ronny, Morgan, Raymond, Skopa, Möse, Jerry och Roy.

”Kom in grabbar!”

Killarna steg in i vardagsrummet där mitt ”skyltfönster” fanns. Dom gick fram till soffan och lutade sig ner över skivorna och såg att Charlie Parker hade signerat dom. Dom tittade på bilden på Parker och mig, ingen sa nånting. Efter en lång tystnad sa Ronny:

”Det är stort det här, Tommy. Riktigt stort.”

Jag såg på mina vänner att dom var oerhört imponerade av vad dom hade sett. Mamma bjöd på kaffe och kakor och dom ville att jag skulle berätta allt som hade hänt, vilket jag gjorde. Mamma kom in, stolt över sin grabb, med ytterligare ett fat med hembakade kakor. Ronny reste sig och gick fram till soffan igen. Han tog försiktigt upp bilden och tittade länge på mig och Charlie Parker och sa efter en stund:

”Han har en fläck på kostymen, Tommy. Har du sett det?”

Och då säger jag:

”Det är troligen efter saxofonen.”

Någon tid efter det att jag varit i Amerika gick jag på en jazzklubb i Göteborg i stadsdelen Landala. Lars Gullin skulle spela den kvällen. Lars Gullin var kanske inte lika berömd som Charlie Parker, men han var en fantastisk jazzmusiker. ƒven i Amerika var han ansedd som en av världens främsta barytonsaxofonister, tillsammans med Gerry Mulligan. Det här måste jag höra, tänkte jag. Så jag gick upp till Landala, det var en ganska liten klubb där man bara kunde dricka Coca-Cola. Uppe på podiet satt Nils-Bertil Dahlander på trummor, Bosse Jonsson på bas, Hacke Björksten på tenorsax, Rune Gustafsson på gitarr. Lars Gullin, nyss hemkommen från Amerika, skulle spela med dom den här kvällen. Att få lyssna till Gullin live ansågs som en stor jazzhändelse. Jag satt där. Tiden gick och dom närvarande musikerna spelade på, men ingen Gullin. Så jag gick fram till Hacke Björksten och frågade:

”Var är Gullin?”

Han skakade på huvudet och sa:

”Han ligger där inne i nånstans.”
”Ligger …?”

Jag hittade ett mindre rum bakom scenen, och där låg han på golvet i sin regnrock. Saxofonfodralet låg bredvid honom och det gjorde också en cigarrett som fortfarande glödde. Jag fimpade cigarretten och satte mig på golvet hos honom. Han visade inga livstecken överhuvudtaget, han sov tungt men jag försökte ändå prata med honom, få kontakt. Någon av dom andra musikerna tittade in:

”Kom ut nu grabben, det där går inte. Han mår inte bra.”

Men jag satt kvar. Lars Gullin missbrukade periodvis sprit och narkotika. Men envis som jag är hade jag beslutat mig för att försöka få honom att spela.

”Lars! Kom igen nu. Lars, vakna nu!”

Han öppnade ögonen. ”Stick härifrån för fan.”

Men jag satt kvar.

”Lars, jag skulle så gärna vilja höra dig spela. Okej? Kan du inte spela? Det är många som har kommit hit ikväll bara för att få höra dig spela.”
”Nej, nej, nej, för fan jag orkar inte det, stick.”

Han visade inga tecken på att sätta sig upp. Det blev tyst ett tag. Sedan började jag lite försiktigt berätta för honom att jag hade åkt till Amerika för att jag älskade jazz och jag berättade också för honom om min natt tillsammans med Charlie Parker på Birdland. Att Parker hade gått med mig ut och köpt skivor och signerat dom. Lars Gullin öppnade ögonen. Han satte sig nu långsamt upp mot väggen och tittade på mig och undrade vad det var för en typ som satt där.

”Vad heter du?”
”Tommy.”

Lars Gullin kände ju alla dom här storheterna inom jazzen: Miles Davis, Gerry Mulligan och Chet Baker som han så ofta spelade med.

”Och, vad hände sen då?” frågade han.
”Sen tog vi ett fotografi när jag och Bird håller om varandra”, sa jag.
”Tog ni ett fotografi …”, sa Gullin och tände en cigarrett.
”Mmm.”
”Har du kvar det fotografiet?”
”Ja, det har jag. Och innan han gick upp på Birdlands scen för att fortsätta spela så frågade han: ”Kid, some special tune you would like to hear?” Och jag sa: ’Yes, Parker’s Mood’ och ’Lover Man’. Så spelade han dom.”

Gullin log nu lite grann och frågade:

”Spelade Charlie Parker ’Lover Man’ för dig på Birdland?”
”Ja.”

Gullin tittade länge på mig, satt en stund och rökte och tänkte. Så sa han:

”Okej Tommy. Då ska jag ta mig fan göra det också …”

Han reste sig med viss möda och öppnade sitt fodral och lyfte ur den tunga glänsande saxofonen och sa:

”Kom.”

Han gick lite ostadigt i sin regnrock ut ur rummet och jag gick efter. Regnrockens skärp släpade i golvet efter honom. Vi kom ut i lokalen. Han gick fram och satte sig på den låga scenkanten och gjorde tecken åt mig att också slå mig ner:

”Sätt dig.”

Jag satte mig mittemot honom. Musikerna på scen hade slutat spela och tittade förvånat på vad som skulle hända. Den stora saxofonen stödde han i golvet och så började han spela. Han spelade till en början med samma tvekan som finns i Charlie Parkers skivinspelning av ’Lover Man’. Musikerna på scenen hängde försiktigt på och han spelade långsamt med sin underbara ton och det blev så vackert, så viktigt. Jag tror han spelade i femton minuter. Nils-Bertil Dahlander på trummor, han som alltid log, hade tårar i ögonen när han satt där och vispade på trumman. Hacke Björksten rörde inte sin tenorsax, han bara stod helt stilla och lyssnade. När Gullin hade spelat färdigt blev det helt dödstyst, alla var djupt tagna. Han reste sig, gick fram till mig och klappade mig på huvudet och sa:

”Lover Man.”

Jag nickade, djupt rörd.

Så tog han sin saxofon och gick ut genom dörren, med skärpet på regnrocken släpandes efter sig i golvet.

Lars Gullin, som Charlie Parker en gudabenådad jazzmusiker, men, också som ”Bird”, självdestruktiv och en person som brände sitt ljus i båda ändar

Jazzklubben Birdland, legendarisk och mytomspunnen. Här träffade Tommy Parker.

 

 

 

Barnvagnen

Till slut kunde jag resa hem från London. Planet skulle först landa i Köpenhamn, så jag tänkte: Om jag skulle stiga av där och ta båten över till Malmö. Jag tänkte att jag kunde försöka hitta honom, den där Wider… Widerberg. Jag hade ju ett kuvert med ett manus som låg hemma i Göteborg. Jag hade inte läst det, men Bosse påstod i tidningarna att han hade skrivit det ”med Berggren i tankarna”.

Han hade sagt i en intervju att han tyckte att jag ”låg så bra på en säng” i Pärlemor:

”Berggren ligger så bra och vilar, så honom vill jag filma!”

Om Widerberg visste jag nästan ingenting, annat än att jag sett en liten bild i Dagens Nyheter på en författare och kritiker som skulle börja göra film och som just hade skrivit Visionen i svensk film, och den boken hade jag inte heller läst. Jag vet bara att jag tyckte om Bo Widerbergs sätt att uttrycka sig i en del intervjuer som jag hade läst. Jag visste att han var kritisk till nästan all film som gjordes i Sverige för tillfället. Kritisk var han även till filmer som Pärlemor. Och så till Bergman förstås. Han tyckte att Bergman höll på för mycket på det vertikala planet, alltså hissen upp till Gud. Widerberg menade att svensk film skulle arbeta mera horisontellt, vara i verkligheten och inte som Bergman ägna så mycket tid och energi åt att undra om Gud var hemma. Bo rekommenderade också Ingmar Bergman att åka tunnelbana för att inte tappa kontakten med verkligheten.

Jag slog mig ner i Nyhavn i Köpenhamn och åt en dansk lunch: helstekt rödspätta med en sexa Aalborg och en hof. Sedan tog jag båten till Malmö, där jag aldrig hade varit. Jag hamnade på Drottningtorget med min väska och mitt bandage runt magen och dräneringsnålen i såret, den skulle tas bort senare av läkare på Sahlgrenska i Göteborg. Trots att jag i vissa sammanhang är en komplett opraktisk människa lyckades jag få tag i Bo Widerbergs telefonnummer.

Så jag ringde upp och berättade vem jag var. ”Var är du nånstans?”

”Öh… på Drottningtorget.”
”Där bor jag. Jag kommer ner.”

Han kom ner till telefonkiosken på Drottningtorget, den stod tursamt nog precis utanför hans port. Han var alldeles blå om läpparna. Hade han druckit vin mitt på dagen? Var han också alkoholist? Han förstod vad jag tänkte.

”Blåbär! Det är ingen fara, det är bara blåbär.”

Vi gick upp i lägenheten och där var Vanja och hans lilla dotter Nina och där låg en helvetes massa fotografier överallt.

”Var bor du?”
”Ingenstans, jag kom just.”
”Då kan du bo hos Inger Wahlöö, hon bor i samma hus. Då gör vi FILM! Trevligt!”

Jag berättade för honom att jag hade uteblivit från Bergmans film Tystnaden och undrade om det var så lämpligt att börja med en annan film samma sommar.

”Ja, det är mycket lämpligt! Nu gör vi en film! Bergman kan du skita i.”
”Okej …”
”Ja, och så får du åka till Cannes!”
”Cannes?”
”Ja, filmfestivalen. Där ska filmen visas. Där har jag varit flera gånger som filmkritiker.”

Ovanligt att han redan nu kunde veta att det skulle bli så. Jag visste inget om Cannes, men det lät trevligt. Så ringde han till direktör Gustav Scheutz på Europa film.

”Ja, Gustav, då börjar jag nu, Berggren är här.”

Bo hade sagt i tidningarna att han skulle kunna göra en riktigt bra film för en liten summa pengar, att man skulle filma ute i verkligheten, i befintligt ljus. Alltså inga ateljÈkostnader. Gustav Scheutz hade uppmärksammat hans påstående och lovat honom ”en liten summa pengar”.

”Men har du teknisk personal?” frågade jag.
”Ja! Jag har en folkskollärare som ska fotografera filmen, han är trevlig och har gjort en kort film. Han heter Jan Troell.”
”Vem ska du ha som flickan då?” Det var ju filmens huvudroll.

Han visste inte så mycket om dom unga skådespelarna som kunde passa på film. Han hade massor av foton på bordet men hade inte hittat någon flicka. Men samma morgon hade han läst en intervju med en fotomodell i Svenska Dagbladet.

”Jävligt trevlig intervju, hon verkar slagfärdig! Hon heter Inger Taube, hon verkar rolig och snabb i repliken och så ser hon bra ut!”

Så han ringde till henne.

”Hej, jag heter Bo Widerberg. Vi tänker göra en film här som heter Barnvagnen, Tommy Berggren och jag. Kan du ta tåget ner till Malmö?”

När hon kom var vi lite nyfiket nervösa. Vi mötte henne vid tåget, skrattade och skämtade:

”Nu kommer vår filmstjärna!”

Hon steg av tåget, hon verkade så fin. Vi åt lunch på Savoys grill och Bo berättade vad vi skulle försöka göra. Inger tackade ja, och så började vi filma.

En av dom första scenerna gjorde vi på biblioteket i Malmö. Inger Taube sitter mittemot mig och vet inte riktigt hur hon ska göra, hon har ju aldrig filmat förut. Vi har bibliotekets hörlurar på oss för att lyssna på musik, Vivaldi. Bo arrangerar så att vi kan lyssna på musiken i lurarna under själva tagningen, vilket ger en underbar energi. Jan Troell filmar. Jag tror att vad som också händer i scenen är att Inger och jag börjar bli lite förälskade. När vi sedan, några kvällar senare, kunde se dessa tagningar på en biograf i Malmö rusade Bo fram till filmduken och hoppade upp och slog på duken samtidigt som han skrek allt vad han kunde:

”DET HÄR ÄR FILM!! DET HÄR ÄR TAMEJFAN FILM!!!”

Det blev en scen som alla talade och ställde frågor om, även efter vår visning i Cannes. För Bo höll sitt löfte om att filmen skulle visas på festivalen, och jag bjöds ner och levde rövare och njöt av livet på Rivieran.

Inger och jag blev förälskade under inspelningen och filmen var rolig att göra. När vi inte filmade var hon och jag alltid tillsammans. Då kunde plötsligt Bosse dyka upp. Vi satt på Savoys grill och så kom Bosse inrusande, jag blev ibland lite irriterad för jag ville vara ensam med Inger. Samtidigt var han så underbart rolig. Det blev oförglömliga middagar.

Jag kom att tycka mer och mer om honom, jag blev nästan lite beroende av honom. När inspelningen av Barnvagnen närmade sig sitt slut tyckte jag ändå att det var skönt att vi skulle få vila oss lite från varandra. Bägge var vi så intensiva.

Dom sista scenerna tog vi uppe i Stockholm på Strandvägen, på Gummessons galleri. Jag bodde på hotell Esplanad på samma gata. Där på Strandvägen klockan sex på morgonen när vi var klara med inspelningarna sträckte han fram handen och tog adjö.

”Ja, det var trevligt. Tycker du det också?”
”Ja, det var trevligt!”

Vi log mot varandra och hade lite svårt att släppa varandras händer. ”Bra. Nu ska jag klippa filmen. Så ses vi i Cannes.”

Han släppte min hand och gick iväg.

När han promenerade bort med sina korta, snabba steg så stod jag och tittade efter honom. Så kom känslan: Fan vad jag tycker om honom som går där. Han är ju inte riktigt klok men jag tycker ändå så mycket om honom. Jag saknade honom redan. Så, borta vid Dramaten, vände han sig om och vi vinkade åt varandra. Det var nog så att kärleken redan hade börjat spira.

Vi hördes inte på ett tag. Han försvann in i klippningen och jag åkte hem till Göteborg, fortfarande med min nål i magen. Jag minns att jag stod vid ett fönster på Stadsteaterns höstsamling när Kia, min fästmö, kom fram till mig. Vi kramades och så höll hon mig om nacken och tittade allvarligt på mig.

”Du bara försvann. Var har du varit Tommy?”
”Var jag har varit?”
”Ja? Du skulle ju komma hem efter en vecka i London … nu har det gått två månader!”
”Jo, jag vet.” Jag kände fortfarande surret i kroppen av filminspelningen. ”Ja … men jag gick av i Köpenhamn och så tog jag båten över till Malmö och träffade regissören … Bo Widerberg, så gjorde vi en film med … en tjej som heter Inger Taube, men det var inget och nu är jag här, Kia. Okej?”

Hon nickar okej och ger mig en puss på näsan.

Men det var inte alls okej. Jag kände när jag försökte förklara för Kia och återuppliva vårt förhållande att jag fortfarande var kvar hos dom, Bosse och Inger, Barnvagnen … Det var något nytt inom mig som hade öppnats den här sommaren, ett nytt fönster, ett ljus, en lust. Jag var förändrad.

 

Elvira i New York

Så briserade filmen. Bosse kom till mig med New York Times där det står ”Landscape of love”, en otroligt positiv recension. New York Times recensioner är helt utslagsgivande för en films framgång i USA.

”It’s color is absolutely gorgeous – as gorgeous as any color photography I’ve ever seen. Exquisite is only the first word to describe this exceptional film. There are others – poetic and sensitive, compassionate and humane, poignant and eventually heartbreaking in its resolution of a universal dilemma of star-crossed lovers.” Den turbulens som filmen väckte i USA fick jag inte uppleva på plats just då, jag kunde inte åka över för jag spelade på Dramaten, give me a break. Men Pia for med Bosse och fick en minkpäls när hon steg av planet i New York. Det var The Tonight Show med Johnny Carson, jätteaffischer och ett mottagande som inte var av denna världen.

Jag kom över lite senare, fotografen Hasse Persson visade mig skyltfönster på Fifth Avenue som var fyllda med stora bilder på mig och Pia och klänningar i Elvira Madigan-stil. Elvira Madigan pyrde överallt, till och med ända ner till Chelsea Hotel. Det fick vi bekräftat av Patti Smith. Hon skriver i sin bok Just kids, som jag fått av henne, om sommaren hon träffade Sam Shepard, Elvira Madigan-sommaren, kärlekens sommar:

”… vi ville vara som ni, gå barfota, ha militärjackor med tränsar och långa kjolar. Den filmen förändrade våra liv! ”Det lade sig en Elvira Madigan-stämning över hela New York och överallt kunde man höra Mozarts pianokonsert nr 21 i C-dur, den blev Elvira Madigan-musiken, med Pia och mig på skivomslaget.

Jag tror inte att man idag kan förstå vilken enorm succÈ filmen gjorde i USA och i länder som Japan och Frankrike. Jag fick säckar av solfjädrar från Japan, och när jag shoppade i Los Angeles och San Francisco så gav affärerna bort kläderna till mig gratis: ”Ta vad du vill ha! Det är en ära att få träffa dig!”

Filmen om Elvira Madigan blev Bosses största internationella succÈ och en av dom största utländska framgångarna i svensk filmhistoria.

Att en skåning, en flicka från Sigtuna läroverk och en sjöman från Göteborg kunde lägga hela världen för sina fötter.

Pia Degermarks eget liv är också en fascinerande berättelse, med alla dom olika ingredienser som en bra film ska innehålla. Långfilmen om Pia tror jag kanske rent av kan överträffa filmen om Elvira. Vi får vänta och se.

Bo Widerberg skulle kunna beskrivas som en ”Intressant Ingmar Bergman”, han berörde ”vanliga” människor och nådde ut till en publik långt bortom Bergmans navelskådande skara. Dessutom med alla mått mätt – en rolig prick. Galet framgångsrik internationellt.


Taggar: KULTUR OCH NÖJE, Tommy Berggren,
Text |Richard Flinck
Foto |Peter Schildt, Beatrice Lundborg m fl.