Taggar
Text |Maïa Reuterswärd
Foto |Karin Törnblom, Mattias Johansson, Morgan Norman
Gammal är äldst. GES bildades 1994 och fick samma år en stor hit med När vi gräver guld i USA, den officiella svenska låten till VM i fotboll 1994. Gruppen noterades för flera listframgångar de kommande åren. Sedan blev det tyst. Fram till alldeles nyss. GES är tillbaka. Och publiken har de kvar.

GES, som består av Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt, ger sig i sommar ut på en lång turné! En turné så pass populär och efterlängtad att flera extra spelningar redan har tillkommit. Jag gratulerar och frågar om de vet vilka deras fans är, vilka det är som vill komma och se dem egentligen?
Orup Vi gjorde ju sex spelningar i Borgholm på Öland i somras, och vi hade väl förväntat oss att det mest skulle komma folk i vår egen ålder. Men ack vad vi bedrog oss! Så var det inte alls, det var mycket folk som var bra mycket yngre än vad vi är. Vi har väl någon slags spaning på att det beror på att de fick vårt första album, som blev väldigt stort. Det var många som köpte det. De fick det kanske i väldigt unga år och har aldrig haft möjligheten att se oss live. De kanske tar chansen nu. Det blev väldigt stort bland yngre människor. Vi tror att det kan vara därför vi har en publik som sträcker sig från trettio till sjuttio, kanske till och med tjugofem! Det är det som gör att det visar sig att det är väldigt många som vill komma och titta på oss nu, vilket naturligtvis är skitkul!

Foto: Karin Törnblom

Jag frågar om de har någon form av scenskräck och hur de i så fall hanterar den.
Orup Jag personligen har inte det.
Niklas Nej jag har inte heller det. Jag tycker fortfarande att det allra roligaste som finns är att stå och spela för folk, det finns faktiskt ingenting som slår det. Det är klart man kan vara lite nervös innan men det är bara bra.
Anders Ja, jag gör ju min första turné här då.

Ett ironiskt svar såklart. Vi skrattar och jag förstår att grabbarna har den här jargongen när de snackar tillsammans – de driver med varandra på ett kärleksfullt, nästan skrytigt sätt. Alla vet ju att Anders Glenmark stått på scen mer än de flesta. Han skivdebuterade 1972 som nittonåring. I min research får jag till min glädje och av en slump även reda på att han lånat ut sin röst till samtliga smurfar på skivan Banarne i Smurfland från 1979 och även Smurferna och Fader Abraham. En häpnadsväckande upptäckt som bekräftar att det mycket riktigt och som jag länge misstänkt finns en smurf i oss alla. Hur mycket har man inte lyssnat på smurfarna?
Anders Nej, men jag är ju ändå lite annorlunda än de andra två här. Jag hade en paus i väldigt många år för att jag kände någonting åt det hållet, jag var inte så sugen på att gå upp på scen. Jag vet inte om vi ska kalla det scenskräck men det kan kanske ha lite med det att göra. Nervös kan man absolut bli, men i det här sammanhanget så känner jag ingen som helst oro. Jag skulle däremot tänka mig för både en och två gånger innan jag skulle åka ut på en egen turné.
Det är kul när man delar scen. Vi har ju spelat ganska mycket ihop, med långa uppehåll, och har alltid kunnat komma tillbaks till den här lilla hobbyorkestern som vi har.

Foto: Mattias Johansson

Det är ett nästan lite för ödmjukt att kalla dem för det, en liten hobbyorkester, jag menar liten och liten. Det är väl snarare en ganska stor och framgångsrik orkester. Men det visar samtidigt att de har distans till sig själva, och det kan man ju inte annat än gilla.  Jag frågar vidare, om det kanske har något tips på hur man kan bota scenskräck, till någon kollega som har det problemet, men som verkligen vill kasta sig ut.

Orup Det är svårt att ge tips när man inte direkt har det själv. Det handlar ju oftast om att man ska jobba upp något slags självförtroende, och det är ju lättare sagt än gjort, ingenting man bara gör. Men ju bättre man kan någonting, och ju mer det sitter i ryggmärgen, desto bättre blir det faktiskt.
Anders Jag tror på kontinuitet i det man gör, att inte ta för långa pauser.

När ni skriver och komponerar, hur vet ni att det blir en GES-låt, och inte en Anders Glenmark-, Orup- eller Niklas Strömstedt-låt? 

Orup Det vet man inte, man gör helt enkelt så att man bestämmer att under den här perioden så skriver vi GES-låtar, och då är det punkt slut. Det är ytterst sällan det blir konflikter så länge man sätter upp de reglerna. Om jag till exempel ska skriva låtar till en annan artist så bestämmer jag att under de här månaderna så går allting till den artisten. Man skulle ju komma i konflikt jämt om man skulle spara alla de bästa låtarna till sig själv. Då skulle man ju inte heller bli särskilt långlivad som låtskrivare åt andra. Så det är så man måste göra.

Det är ett intressant svar, och jag tänker direkt på hur Det gör ont hade låtit om Orup behållit den och framfört den själv i stället istället för att ge den till Lena PH. Men så har han ju faktiskt gjort den också, en gång, i Niklas tv-program Tack för musiken. Och visst blev den helt annorlunda – en helt annan låt. Det är också det som är så otroligt spännande med musik, hur låtar lever vidare, får sina egna liv och föds på nytt genom olika röster och i olika tolkningar.
Jag frågar om var och en kan berätta om något speciellt minne från en spelning, något extra och oförglömligt.

Foto: Morgan Norman

Niklas Oj, vi har ju gjort några… jag måste tänka lite.
Orup Jag kan säga en av de sakerna jag minns mest. En konsert som jag gjorde 1989 i Rättviks Folkets Park. Jag hade ett par väldigt ljusa jeans och bajsade på mig. Det är sant. Det var inte med GES utan det var jag själv. Det kommer jag ihåg jätteväl.
Anders Det är väl lite mjäkigt men jag har ett snarlikt minne, jag tappade byxorna en gång på scenen. 1972 i Norrköping. Det var med Glenmarks alltså. Jag var nitton år gammal och hade ett par slags vita byxor, byxorna hölls upp av säkerhetsnålar för jag hade blivit av med knappen. Så tog jag i med en hög ton och då brast det där på något vis. Dom bara gled ner, jag kommer ihåg att jag hade älgkalsonger på mig. Gula kalsonger med bruna älgar på, kan vara bra att veta. Jag har dem tyvärr inte kvar, annars skulle jag gärna tagit med mig dem på den här turnén. Men det var ett speciellt minne. Ja, så att en har bajsat på sig och en har tappat byxorna.
Niklas Jag kommer ihåg att jag spelade i ett band tillsammans med Lasse Lindbom och vi blev osams på scen. Jag minns inte vad det var om, men jag minns att det var nyårsafton i Halmstad och vi blev då osams, och jag gick av scenen! Jättedåligt.
Anders Förstår du nu vilken bra stämning du har skapat?
Niklas Ja, visst. Tre löpsedlar det här.
Blev det tre löpsedlar av det här undrar jag, lite naivt kanske eftersom jag får svaret direkt:
Niklas Nej, för dig, nu! Du fick tre scoop här nu ju!
Jag Jaha! Men hoppas du och Lasse blev sams sedan?
Niklas Med Lasse ja, Gud ja, vi blev sams nästa dag.
Anders Fick du inte du sjunga solo, eller?
Niklas Nej, jag vet inte vad det var…  någonting var det.
Jag Men det här var väl inte era bästa, roligaste minnen?
Niklas Nä, men du sa bara ”nåt minne”.
Jag Ja okay, men det här var ju  intressant att höra. Över förväntan. Jag var inte alls beredd på det här, tack för att ni delar.

Ingen kan hålla sig för skratt, inte jag heller och jag försöker att inte komma av mig. Jag gillar att de bjussar på sig själva. Det märks att de står varandra nära, att de har roligt tillsammans. De skrattar hjärtligt åt varandras svar, retas med varandra sådär som tre kompisar gör som hängt ihop ett tag. Sedan ställer jag tyvärr frågan de tydligen fått alldeles för många gånger. Nämligen frågan om vilka deras personliga favoritlåtar med GES är.

Niklas Den frågan har vi ju fått förut. Den vi tycker mest om allihopa är en låt som heter Ingenting minner om dig som är med på vårt första album. Det är en jättebra poplåt, tycker vi allihopa.

Jag flikar in, lite för att kompensera min fråga som tydligen upplevdes som uttjatad, att min personliga favorit är Man gråter aldrig på en lördag, som jag tycker är skitbra. Lite Wham-Wake-me-up-before-you-go-go-sound över den. Melankolisk, något jag gillar, fast med en melodi i dur. Tacka vet jag sköna kontraster. Och vilken tur då att jag talade om det för dem, för de verkar uppriktigt överraskade och glada över att jag tog upp just den låten.
Anders, Niklas, Orup (på en och samma gång) Åh! Wow, gör du?  En finsmakare! Fan va kul. Vad roligt.
Och plötsligt, som på beställning, brister alla tre ut i sång för bara mig, och sjunger hela refrängen!
”Man gråter aldrig på en lördag! Av dessa dar finns allt för få! Söndan går det bra, och alla andra dar. Men aldrig gråta på en lördag”.
Jag lyssnar tacksamt och jublar till förtjust – wow liksom, tack. Orup skojar och vill sjunga vidare men avbryter sig själv. För mig hade han gärna fått fortsätta. Sedan berättar de att de faktiskt inte ska spela den i sommar. Men då säger jag att jag tycker de ska ta och omvärdera den låten, att de kanske måste ta och spela den i alla fall. Alla vet ju vad det kan innebära att vilja gråta även en lördag, fast man ska försöka njuta av sin helg och ha roligt.
Orup Ja, kanske det.
Jag Speciellt om ni har en spelning en lördag.
Orup Det har vi.
Anders Vill du bli vår manager? Det finns plats här för dig också, det verkar ju vara en bra idé.

Foto: Karin Törnblom

Ja, varför inte?! Jag känner att glatt humör, lättsamhet och generositet, som de just visat på, det kommer man faktiskt långt med. Och det är det fler som tycker, utsikterna för deras sommarturné ser lovande, för att inte säga strålande ut. Ett stort segertåg som drar genom Sverige. Av deras turnéschema att döma kommer det bli en drömsommar – hänga runt i Sverige med två av sina bästa polare och göra det man gillar mest. Det blir nog inte så mycket bättre, och deras publik kan se fram emot en fantastisk kväll.

 

RYCKCITAT

”Jag hade älgkalsonger på mig. Gula kalsonger med bruna älgar på, kan vara bra att veta.”
Anders Glenmark

”Med Lasse ja, Gud ja, vi blev sams nästa dag.”
Niklas Strömstedt

”Man gråter aldrig på en lördag! Av dessa dar finns allt för få! Söndan går det bra, och alla andra dar. Men aldrig gråta på en lördag”
GES

 ”Jag hade ett par väldigt ljusa jeans och bajsade på mig”
Thomas ”Orup” Eriksson


Taggar:
Text |Maïa Reuterswärd
Foto |Karin Törnblom, Mattias Johansson, Morgan Norman